Kim Hiorthøy och musikbilden

Original Silence ges ut på norska Smalltown Superjazzz. Båda CD-albumen är gråmosiga, litet diffusa. Urklippta figurer rör sig litet hur som helst. Skivbolagens vanliga grafiska snits verkar ha hamnat på sniskan. Men mest upprörs jag över de blaffiga lapparna som bolaget klistrat frampå jewel boxen. Så att den grågrafiska formen delvis döljs. För det är ändå den, den litet sneda, skeva texten som lockar in mig. Själva trevandet är som en magnet. På The Second Original Silence balanserar ett barn över en avgrund. Folk bär ögonbindlar. Omslagen är gjorda av Kim Hiorthøy. I första Original Silence är orkestermedlemmarna inklistrade i klumpiga snitt med en skärpa som liknar gamla kontorskopiatorers. I Hiorthøys gråsvarta myller träder det fram detaljer. En tandrad, en kvinna, en märklig form, bortklippta ansikten, kuddkrig. Händelser där sammanhangen är borttagna.

I april visades hans bilder i en lägenhetsutställning på Falkenbergsgatan 6a i Malmö arrangerad av alerta kulturföreningen Byrån. Collagen är fyllda av överraskande möten och stillsam absurditet. Teckningarna glider mellan gåtfullhet och seriestil. I det uppenbara är allt dolt! Och så visade han målningar, som vibrerar av lyrisk naturalism, idyller som redan spruckit. En blond björkmålning heter ”Vi ångrade oss sen”. Ångrade vad? Det finns en doft av katastrof i hans balansgång, som vinglar mellan det banala och det ohyggliga. Dessa bilder kan man inte riktigt lita på.

Hans namn kopplas gärna till musik. De egna skivorna är lika märkligt formade som Original Silences. ”Hopeness” möter oss med ett huvud av en liten flicka. Truligt tonad i umbra, en egendomlig fläck på läppen säger att allt inte är som det ska. Instickshäftena till de egna albumen är också lekfulla. Lätta collage, litet disträ och tankspritt. I ”For the Ladies” har han vikt en bild av någons hår.

Hans bilder äger ett slags förströddhet. De är små till formatet. I hans värld kommer skimret ur svärta och gråskala. Men tonen är ett slags barnslighet. Eller rättare sagt en barnslig förundran. Om jag går ännu längre, skulle jag kalla dem minnen. Borttonade. Ett slags omöjligheter; därav den klang av vemod, som det krävs lekfullhet för att hantera utan att ångest utbryter.

Kim Hiorthøys egen musik är också så där drömskt glömsk. Lusten finns, lekens tonrader, ungefär som ramsor. Men lusten finns också som en lugn varm beröring. Ibland vandrar temperaturen mellan påhitt, dröm och sensuell mänsklig närhet. En av de mest älskansvärda och löftesrika titlar jag vet är ”Soliga Dagens Släppiga Trosor” på ”Hopeness”. På mina sinnen och min hjärna fungerar den litet som hans bilder. Men där finns också det mörka, det som leksenheten besvärjer. Det tunga, maniskt rituella, som ju även hörs i hans musik, till exempel, från samma album, ”You Know The Score”. Och plötsligt mitt i det skimrande och sjungande tränger milda röster som påminner om de politiska realiteter vi lever i; men bara som en antydan. Det handlar om viskningar, där andedräktens värme är mest pockande. I collagen och teckningarna syns skarvar, missar. Mellanlägen och tomrum. Och det skär ju rakt in i Original Silences musik. Det tunga, gungigt malande, som samtidigt bygger på en hel del klichéer. Jag tycker att de är bra, mycket bra, då de sätter sig mellan stolarna, när skarvarna märks. Då de skär sig själva på sin musik. Ungefär så lägger Hiorthøy sina grådaskigt underbara bilder bredvid musiken. Först märker jag dem inte, bläddrar förbi, skruvar upp volymen. Sedan har jag blivit sittande, musiken har tystnat för länge sedan, men bilderna ligger där och kräver sin långa gråa tid av skavande skarvar mot mina egna erfarenheter. De vägrar foga in sig.

En märklig del av konstnärskapet är fotografiet. Till synes vardagligt, men också där liksom en passant händer något, eller har något just inträffat. Jag vill sannerligen rekommendera den underbart märkvärdiga tidskriften Fabrik, som nu efter en outhärdligt lång paus återkommer med ett nummer med Hiorthøys foton i en konstfull temamapp. Varken Fabrik eller fotografierna liknar något annat. Ett nödvändigt musikaliskt konstnärskap famnas av en kongenial trycksak.

Till slut. Hiorthøys musik ges ut på Smalltown Supersound. Original Silence består av Mats Gustafsson, Massimo Pupillo, Terrie Ex, Thurston Moore, Jim O´Rourke och Paal Nilssen-Love. Fabrik finner man på www.tidskriftenfabrik.com