Kransklädd saxofonist

Ändå märks det här knappt på tidningssidorna. Undantag finns, men jämför med varje veckas uppslag med recensioner av nyskördade populärmusikaliska album. Till och med det mest elementära i impro eller musik bredvid mittfåran saknas.
Och nu hör jag på radion, då Mats Gustafsson fått Nordiska Rådets musikpris, yrvakna och skiftande försök att beskriva vad han gör.

Jag kan ju hoppas att intresset spiller över på andra. Det är ett brett internationellt fält av musik som i grunden dissekerar och omfogar den ljudande konsten.
Egentligen handlar det inte om impro eller ej. Det är ju ett begrepp som diskuterats mycket, inte minst av Berlinmusikerna, som inte vill resonera utifrån den aspekten. Vi kan börja i andra ändar och säga klang, struktur, musik utan partitur, öronmusik… eller vad ni vill.
Verklig musik är en aspekt.
Det är inte okomplicerat med priser, som sagt.
Det finns en risk att belöningen ses som ett slags utslagning, så som det ofta funkar i vårt ojämlika, egoboostade, ytliga skitsamhälle. Att alltså alla de andra, utan vilka en Mats Gustafsson inte tagit en enda viktig ton, att de förblir förbisedda. Som i dagstidningarnas genomgång av skivor.

I den värld både Mats och jag rör oss i vimlar det av föredömen, konstnärer som utan priser och tankar på omedelbar framgång funnit det nödvändigt att ompröva formspråket. En sanning kan inte bara bestå av att säga samma som föregående talare.
Vad skulle svensk impro ha varit utan saxofonisten Jörgen Adolfsson? När fick slagverksspelaren med mera Sven-Åke Johansson, som nog betytt mer för den internationella impron än någon annan svensk musiker, en belöning av svenska staten? Vem ser till att saxofonisten Bengt "Frippe" Nordströms musikaliska arv bevaras?
Och nu när också Lotte Anker nominerades till Nordiska Rådets musikpris antar jag att arrangörerna står i kö för att engagera henne.
Eller?!

Mats Gustafsson. Foto: Lisa Nordwall

Musik, alternativ musik, experiment eller frijazz, eller vad vi nu kallar det, är mer än de där tonerna; det är ett slags ockupationsverksamhet, en aktionism, ett försök att återta och tränga in i utrymmen beslagtagna av andra intressen än kulturella eller ens medborgerliga.
Dror Feilers djupa engagemang i liv och musik är ett exempel på sådan kärnverksamhet. På ett väldigt elementärt sätt handlar det om att vara trogen.
Det handlar om fickor i samhällets kultur. Inte nischer, snarare sprickor.
Då. En blick bakåt:
Aaly Trio med Mats Gustafsson, som tänker blåsa saxen rak i någon murrig källarlokal i Stockholm. Antikvariatet Blå Tornet, där vi trängdes alla femton i publiken på läskbackar och bokhögar, medan musikerna trollade nya rum på den minimalaste scen man kan tänka sig.
Jag tänkte då att det inte fanns någon mitt. I periferin fann jag alla centra.
Jag visste det från mina erfarenheter i Berlin och DDR. Det visste vi som hade hört Manfred Schulze spela med Hermann Keller. I periferin eller skuggan kan det viktigaste finnas. Mycket väntar på att upptäckas.
Något i den stilen tänker den som är ok och öppen och arrangerar festivaler och konserter. Nischer kan också stavas plattformar, mötesplatser.

Musiken har varit som ett torg. Det är nog det som varit styrkan i Mats musikaliska hållning. Och att där funnits ett så brett intresse för musik. Morton Feldman, John Cage, Gal Costa, Patti Smith, PJ Harvey, 52 Nude Honeys, Peter Brötzmann, Frippe, Stan Getz, Lars Gullin, Magda Mayas, Chris Sehnaoui, Nina Nastasia, Wolf Parade, LiLiPut, Yoshimi - jag kan fortsätta uppräkningen länge. Och plussa på med romaner, diktsamlingar, konstverk. Det öppna skapandet är ett rum utan väggar.
Ett kulturellt orienteringslopp pågår för evigt. Kompassnålen snurrar fritt i undersökningen av vad som är konst i konsten – musik i musiken. Ramar, etiketter, ja, allt det ytliga som utmärker musik utan intresse för annat än formfylleri och snygga produktioner, det blir oviktigt.
Desto viktigare blir musiken som ett slags situationistisk mötesoordning.

Jag har jobbat mycket med Mats. Vi har kombinerat de mest olika genrer. Då Sonic Youth bjöds in av Ystads konstmuseum till Kulturbro 2000 hjälptes vi åt att sätta program. Våra rockvänner skulle vara där i över en vecka. Art camp, kallade Kim Gordon det. De jobbade med Sven-Åke Johansson, Carl Fredrik Reuterswärd, Loren Connors förutom Mats. Ljudkonstnären Rolf Julius var också där och installerade stilla ljud i museets salar. Thurston Moore var så hänförd, att Julius ordnade en improviserad konsert för sina nya vänner från New York i konstmuseets hörsal. Tyst, tyst, små knastrande ljud och skvättar från vatten steg från Julius bord och i en halvcirkel framför satt vi tillsammans med Sonic Youth, Jim O'Rourke, Loren Connors. Konserten var över på en halv timme. Men dröjer än.
Senare bildades Diskaholics Anonymous med Gustafsson-O'Rourke-Moore med en helt annan ljudparameter; men inte mindre subtilt. Också på Ystads konstmuseum. Det var en plattform för möten formad av våra önskningar. Off pist of course. Störta sig utför.

Det är det jag menar med mötesplatser. Människor, som mer söker musik än vanlig bekräftelse, träffar varandra.
Allt annat är allting annat, som Ad Reinhardt lär ha sagt.
Därför är det ju extra kul att allting annat lämnas för sig själv och att den improviserade musiken uppmärksammas med Mats Gustafsson.
Det är förstås inte nog med det.
Nu väntar vi på hur det förflutna möter det som kommer. I mina öron ringer Bengt Nordströms musik. Ibland desperat och med en uppsluppen ton av livskänsla, som ännu inte hade uppfunnits. Det var ju problemet.

En valfrändskap. Inte minst för Mats. Jag har svårt att glömma solospåren på en ny skiva som jag just har skrivit text till. Ekon och erfarenheter av Bengt Nordström.
Det är musik som sågar av erfarenheterna och klistrar ihop dem igen.
Ibland läker det snett och måste brytas upp igen. Som trilskande benbrott.
Min albumtext avslutade jag med att erinra om Gunnar Ekelöfs ord, att allting som var omöjligt att säga och lång borta är omöjligt att säga och nära.
Det är ett bra program. Musik är inte alltid en lätt sak att göra, men den skulle väl kunna vara en lika lätt och svår sak som Ekelöfs tanke.

Bläddrar just i Nya Upplagan, där Mats intervjuat Thurston Moore. På något vis handlar det om samma paradox jag halkat runt i. Nu och aldrig. Dold och öppen. Paradoxen musik och musik. Thurston Moore förklarade för Mats, att ”obskyr musik är häftigt, det är som ett förlorat kapitel i en evig historia”.
Obskyr. I skugga.
Förr eller senare är också ett nu.