Krönika: Från insida till utsida - en kort riskanalys

Nidbilden av den fria improviserade musiken är att ”alla kan spela”. Det är bara att köra igång – omöjligt att misslyckas eftersom det inte finns något som är rätt eller fel. Ännu värre är det när någon drar igång snacket att det bara är amatörer eller halvtaskiga musiker som håller på med fri improvisation, ”eftersom det inte går att avgöra om det är ett geni som spelar eller bara någon som driver med en”. Och sedan följer det sedvanliga exemplet med apan som målade abstrakt konst inför lättlurade konstkritikers beundran etc.

Visst, improvisation är ett risktagande. Men det är heller inte hela poängen. Det är ett experiment utan hypotes, både på gott och ont. Jag kan möta antagonisterna halvvägs och erkänna att ja, det kan låta hur som helst. Det finns inga fasta normer, om det nu är det som efterfrågas. I den meningen är det ”lätt” att skrida till verket. Men samtidigt måste det understrykas att det är svårt att få till en angelägen musik, riktigt svårt. Rättare sagt: att skapa betydelse är inte lika lätt som att skapa ljud. Frihet är ett vanskligt begrepp. Det kan också gå riktigt snett, vilket det ofta gör om man inte har tillräckliga erfarenheter.

Med risk för att låta som en sådan där hycklande kritiker som hyllar apornas konst vågar jag ändå påstå att det hörs när folk inte har en aning om vad de håller på med bland kontaktmikrofoner, petflaskor och kastruller. Detta gäller inte enbart den fria improvisationen utan även jazzen. Ett paradexempel är skivan I don’t hear nothin’ but the blues (utgiven förra året på amerikanska Loyal Label) där en tenorsaxofonist och en hårdrockstrummis kämpar i nästan en hel timme med att framställa ett fullständigt förlöjligande av frijazzen. Skivan är sensationell eftersom den trots sin längd komiskt nog inte består av en enda musikalisk idé, inte en sekund där den ena lyssnar på vad den andra gör. Till slut blir det lika provocerande för dem som uppskattar frijazzen som för dem som avskyr den. Frågan är vad det var som drev dem till att dokumentera och över huvud taget sprida detta?

Svaret är ganska enkelt, om än pinsamt uppriktigt för den som uppskattar och intresserar sig för improviserad musik: det ställs väldigt få krav. Vissa skivor uppmärksammas av mer eller mindre tydliga anledningar, andra tigs ihjäl utan anledning alls. Förvirringen har på senare tid lett till en enorm produktion. Skivor spelas in och skickas som flaskpost till höger och vänster för att se om någon landar på rätt ställe. Problemet är bara att meddelandet i flaskan inte sällan är ett tomt ark där ingenting står skrivet (och då tänker jag inte bara på skivomslagens minimalism och textförbud). Ett scenario, inte så långt fram i tiden, är att flaskorna inte längre kommer att öppnas. Ingen förväntan, ingen nyfikenhet, inget intresse. Det kan låta dystert, men det är en fullt tänkbar konsekvens att den blir en fluga som snart anses överspelad och ”ute”. Därmed har också improvisationen övergått från ett musikaliskt handlande där utvecklingen är öppen till att istället bli en genre.

Simulering är kreativitetens absoluta fiende. Att scenen för fri improvisation har överlevt så länge utanför institutionernas och de stora bolagens världar beror inte på att musiken låter så okommersiell. Det är inte alls den experimentella auran som gjort den till subkultur. Den fria improvisationen har snarare klarat sig från imitationen. På så sätt har den också undgått populärkulturens klonfabrik, även om ECM lyckades förvandla delar av den till ett sobert soundtrack för västerländska parmiddagar. Thomas Millroths tankar om den andra vågens virtuoseri och tekniska bländverk har, åtminstone hos mig, skapat en oro för ytterligare en form av förytligande som är illavarslande, nämligen att improvisationen blir en ”stil” som vilken musiker eller rockband som helst kan anamma för att ge imagen lite extra spänning eller rentav för att dölja att man inte har några idéer.

Den improviserade musikens styrka är att den är en flyktighetens konst, svår att beskriva och ännu svårare att checka av mot någon lista med estetiska kriterier. Lite naivt har man också varit stolt över att den är så fri från teorier. Men utan preciseringar så är den paradoxalt nog helt oskyddad när fördomarna haglar eller när man presenterar apan eller barnet bakom verket. Paradoxalt nog är det bristen på preciseringar som gör att den fortfarande betraktas som elitistisk och något för riktiga finsmakare. Den är fylld av ”kulturellt kapital” men denna bank är lätt att råna. En viktig variabel är därför kritiken, att till varje pris försöka sätta ord på både det man hör och inte hör. Det handlar om att tankemässigt följa den så långt som möjligt och att uppfinna sina egna verktyg för att göra detta. Jag vill inte påstå att jag själv lyckas alla gånger, men för egen del handlar det om att hitta det där precisa momentet där det hörs att musiken är skapad inifrån, sprungen ur sitt tillfälliga material, ovetandes om sitt framtida förlopp. En stil finns bara i det retrospektiva perspektivet, därför blir den så avslöjande när den visar sig vara utgångspunkten.