Marion Brown (1935-2010)

Jag kommer ihåg hur jag förvånat, och faktiskt litet besviket lyssnade på Marion Browns In Sommerhausen (Calig) första gången. Jag hade fått nys om den eftersom den var med på Thurston Moores tio-i-topp-frijazz-lista. Med tanke på övriga artister på listan (Dave Burrell, Sonny Murray, Milford Graves/Don Pullen, Arthur Doyle, Peter Brötzmann, Frank Wright med flera) trodde jag att även In Sommerhausen handlade om aggressiv och yvig frijazz. Men Steve McCall inleder med ett mycket enkelt, svängigt trumkomp och när väl Browns altsax kommer in spelar han ju melodiöst… Vad fan!

Ju mer jag lyssnade på skivan, desto mer insåg jag hur man kan använda friheten på andra sätt än att blåsa skiten ur lyssnaren. För visst är det frijazz Marion Brown sysslar med, men den vänder sig åt andra håll. På In Sommerhausen samlar han upp Gunter Hampels vibrafon, Jeanne Lees underbara röst och skapar en av frijazzens allra mest sensuella skivor!

Uppvuxen i Atlanta, Georgia flyttade han som 13-åring med sin mamma till Harlem i New York. Efter tjänstgöring i armén, placerad på japanska Hokkaido och givetvis med i armébandet, återvände han till Atlanta och musikstudier på college. Sedan akademiska studier, bland annat statsvetenskap, i Washington för att 1962 nå New York igen, men utan hem och utan pengar. Han fick hjälp av Ornette Coleman, lärde känna (och spelade med) Sun Ra, Archie Shepp, vilket också ledde honom till John Coltrane och inspelningen av Ascension i juni 1965.

När Marion Brown åker till Europa 1967 har han redan hunnit spela in två soloskivor för ESP-Disk, en för Fontana: Juba-Lee, i serien med Marte Röling-omslag och en för Impulse: Three for Shepp. Bland mer frijazzstök hittar man här en hel del egensinnig musik, som bland annat "Capricorn Moon" på den självbetitlade skivan på ESP-Disk. Rytmiken studsar fram till melodiskt frispel. Men än så länge handlar det mestadels om klassisk frijazz. Som på den mycket fina Juba-Lee där han i kvintett med bland andra trombonisten Grachan Moncur III, trumpetaren/flygelhornspelaren Alan Shorter (bror till Wayne), saxofonisten Bennie Maupin växlar mellan arrangemang och frifräs. Three for Shepp är också en bra skiva, även om den inte tillhör en av hans bästa.

Uppenbarligen händer det något när Marion Brown kommer till Europa. Under de tre år han är här, hinner han vara i Frankrike, Holland och Tyskland. Påverkan av spelkompisen Steve McCalls rötter i Chicago är tydlig både i lekfullheten och i användandet av ”little instruments” som Art Ensemble of Chicago kallade dem. Men han spelade även in Porto Novo med improvisationsmusikerna Han Bennink på trummor och Marten van Regteben Altena på bas. Och intrycken av Leo Smith, som han träffade och spelade in duoskivan Creative Improvisation Ensemble med i Paris 1970, är betydande. Inte minst för systemtänkandet och komponerandet som sedan visar sig på Afternoon of a Georgia Faun som släpps på ECM, en oerhört vacker och lågmäld skiva.

Men jag håller nog In Sommerhausen för den bästa. Tillsammans med systerskivan Gesprächsfetzen, som är betydligt yvigare, på det tyska bolaget Calig bildar den ett mycket fint par i skivhyllan som ofta spelas. Tack för det Marion Brown.