Musik utan gränser

Tuaregerna är Afrikas kurder, skrev DN:s Nathan Shachar i en artikel den 9 september i år. Ett folk utan land, rotade i sex-sju olika nationer. Traditionellt har de varit nomader, men idag lever en hel del Kel Tamasheq – som de kallar sig själva – i byar eller städer. Att tuaregerna nämns i nyhetstexter är ganska ovanligt, men i samband med striderna i Libyen, där många tuareger sedan länge ingår i Khaddafitrogna militärstyrkor, hamnar de, åtminstone för en kort stund, i strålkastarljuset. Och kanske skyddar tuareger i skrivande stund delar av Khaddafifamiljen, i Libyen, Algeriet eller Niger.

Tuaregerna är ett berberfolk med en rik kultur och historia. Men om man inte är särskilt intresserad av norra Afrikas geografi, eller antropologi, är det genom musiken tuaregerna har gjort sig ett namn utanför Sahara och Sahel, i synnerhet sedan Tinariwen spelade in sitt första album med den brittiske producenten och musikern Justin Adams för tio år sedan.

När jag lyssnar på Tinariwens nya skiva Tassili finns allt det här i bakhuvudet. Bandet bildades i södra Algeriet, men utvecklade sitt sound när medlemmarna levde i ett militärläger i Libyen, där de utbildades av Khaddafiregimen, för att bli lojala soldater. Här fick man pengar, mycket mer pengar, än hemma i östra eller norra Mali, i tuaregstäderna Tamanrasset, Algeriet och Agadez i Niger. Tinariwen blev mer intresserade av elgitarrer än maskingevär, men deltog ändå – tvingade, eller frivilligt – i strider när tuaregrevolter bröt ut i Mali och Niger en bit in på 90-talet.

Jag undrar vad Ibrahim Ag Alhabib och de andra medlemmarna i Tinariwen har för åsikter om den nuvarande situationen. De kanske har släkt, eller vänner, som de senaste åren rekryterats av Khaddafis hantlangare. Vilka historier hör de av folk som har deserterat, eller som har flytt av andra skäl, och skulle de i dag stödja nya tuaregrevolter? Ledare i Mali och Niger har uttryckt oro att hemvändande legosoldater från Libyen skall bryta den nuvarande ”stabiliteten” i regionerna.

Tassili spelades in sent förra året ute i öknen, i södra Algeriet, i ett område med samma namn, där många av rebellerna brukade stanna till, innan färden gick vidare till träningslägren i Libyen. De smällde upp ett gigantisk tält, och spelade in skivan, som är en meditation av rötterna, en resa tillbaka till bandets begynnelse, med akustiska gitarrer och slagverk. Elgitarrerna som varit ett signum i soundet är bortblåsta, av ökenvinden, lite trist, tycker jag, till en början, innan jag sjunker in i det lågmälda gunget, och trivs i ur-bluesen. Gästmusiker från väst – Nels Cline, Dirty Dozen Brass Band, och halva TV On the Radio – spelar så försiktigt att de knappt märks.

Jag har inga översättningar av texterna tillgängliga och vet inte vad låtarna handlar om. Det är förstås en brist. Både nya låtar som traditionella är det, läser jag i en presstext, som även informerar att det finns en hel del kärlekstexter, samt - som vanligt – sånger om landskapet, öknen. Och när jag kommer längre och längre in i skivan försvinner alla tankar på dagsaktuella konflikter, det känns som jag är där, i tältet, bakom, under, bortom, orden.

Tamikrest, vars andra album, Toumastin, släpptes i våras, har en hel del gemensamt med Tinariwen, även om medlemmarna är betydligt yngre. De kommer från Kidal, nordöstra Mali, präglades av oroligheterna i början av 90-talet, där många släktingar och vänner dödades. Att ta till vapen var dock aldrig ett alternativ, Tamikrest bestämde sig för att sprida tuaregernas kultur och livsvillkor genom musik, inspirerade – bland annat – av Tinariwen. På bandets hemsida finns ett manifest, riktade dels till tuaregungdomar, dels till omvärlden, där de, i korthet, kräver ett slut på kolonisationen av deras land.

Det låter väldigt mycket Tinariwen, och här är elgitarerrna kvar, liksom kvinnor som sjunger med och jublar, klappar händer, i väntan på nästa slingrande gitarrsolo. Chris Eckman, från Walkabouts, har producerat. Det stör inte nämnvärt, Eckmans produktion alltså, även om det känns konstigt när stråkar dyker upp på sista låten "Dihad Tedoun Itran", som hämtade från något av Walkabouts 90-tals-album.

Elgitarrer lär det även bli när ett annat tuaregband, Group Inerane, från Agadez, som släppt två skivor på Sublime Frequencies, startar sin Europaturné i november med spelningar i Trondheim, Oslo, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. Här är det inga stråkar, allt är ruffigare, hårdare, råare, när gitarristen/sångaren Bibi Ahmed förenar tuaregtraditioner med garagerockkänsla.

Att tuaregerna i Azawad -. delar av Mali, Niger och Algeriet, med tuaregmajoritet - kommer att tilldelas ett eget land inom en snar framtid är väl högst tveksamt. De nuvarande nationalstaterna är svåra att rubba. Tuaregernas musik däremot har inga gränser, tänker jag, och återvänder ännu en gång till Tassili.