Vinylens frälsare - Mississippi Records

Om någon hade frågat mig om vinylskivans framtid för fem år sedan hade jag varit skeptisk och mumlat om MP3 och andra digitala format. I dag är det tvärtom helt logiskt att mer och mer skivor släpps på vinyl igen. Och det hör självklart ihop med musklickkulturen, fildelandet, bloggar och streamade musiktjänster. En naturlig motreaktion, man vill ta på ett föremål, betrakta skivomslaget, läsa linernotes utan att få ont i ögonen, och återgå till den nästintill rituella akten att lyssna på musik via en grammofon.

För egen del använde jag under flera år knappt skivspelaren. Det var glapp i ena sladden, remmen lossnade med ojämna mellanrum (det gör den fortfarande) och vinylsamlingen var placerad på vinden och i klädkammaren. Jag köper musik via Emusic, gräver i Spotify och har en hårddisk som fylls på undan för undan med musik från alla möjliga håll och kanter. Men det roligaste är att leta vinyl, sniffa vinyl. Jag hade nästan glömt bort känslan. Nu är den starkare än någonsin.

Helt ny musik på vinyl är lockande, men i högre grad gamla skivor och nya skivor som ger ut gamla inspelningar. Ett skivbolag som ägnat kraft åt att leta upp bortglömda pärlor och trycka upp musiken till en ny publik är Mississippi Records. Åtminstone om man är intresserad av underjordens negligerade diamanter. Förutom LP och singlar har Mississippi pulat ihop en stor mängd kassetter, dels rena blandband, men även hela skivor, enligt strikt do-it-yourself-praxis.

Musiken på skivorna/kassetterna är av skiftad karaktär. En hel del gammal blues, country, amerikansk folkmusik, outsidernamn som Michael Hurley, Abner Jay och Bongo Joe, någon enstaka jazz (Philip Cohran), soul, garagerock, anarkopunk, mycket afrikanskt, men även musik från Thailand, Jamaica, Indonesien, Inden (Pandit Pran Nath), Marocko, Etiopien. Mississippi Records är också en skivaffär, i Portland, Oregon. Från att spela skivor i butiken är inte steget till att ge ut skivor särskilt långt.

Hur är det med licenser? Är skivorna utgivna med tillstånd av skivbolagen som gav ut dem från början, får musikerna på skivorna några pengar? Ibland är det vad jag förstår licenserade utgåvor, som skivorna från Alan Lomax arkiv och från Chris Strachwitz.klassiska skivbolag Arhoolie. De har gett ut, via Ian Nagoskis Canary Records, en skiva med rembetika - Mortika – Rare Vintage Recordings from a Greek Underworld - som ursprungligen släpptes av det svenska skivbolaget Arko. Legalt. I andra fall är jag inte helt säker. Från början trycktes skivorna upp i små upplagor, nu är 1000 exemplar det normala. Skillnaden mellan Mississippi Records och bloggar som gräver fram liknande musik (oftast utan att be om tillåtelse), och sprider den via nedladdningslänkar, som Holy Warbles, Ghostcapital och Rootblog är inte särskilt stor. De göder varandra och samarbetar i viss mån. En viktig skillnad är förstås att Mississippi ger mig en fysisk skiva.

De skivor jag har köpt relativt nyligen, från Mississippi, är inspelningar och samlingar som aldrig släppts tidigare. Tre av dem är kurerade av Ian Nagoski som i år landsatte sitt hittills största projekt, den suveräna trippeln To What Strange Place: The Music of the Ottoman-American Diaspora 1916-1929 (Tompkins Square). Den återstående, Fanafody, är musik från Madagaskar som musikern Charles Brooks spelat in på plats. En första volym, Filahavanana, dök upp förra året. Skivor/musik som Mississippi ger ut i samarbete med sammanställarna.

The Further the Flame, the Worse it Burns Me: Greek Folk Music in New York City 1919-1928 med Marika Papagika är på ett plan ett förarbete till den nämnda Tompkins Square-trippeln, men också Nagoskis kärleksförklaring till den grekiska sångerskan som han menar är extremt bortglömd. Det är fascinerande att höra hur musiken vandrar från den ottomanska musikkulturen (lika mycket grekiskt som turkiskt) och landar i New York, där Papagika hade en egen klubb, som frotterades av exilgreker, exilturkar, exilarmenier m.m. Man får även ett häfte med initierad information om musiken, låtarnas historia och budskap rullas upp. Det medföljande häftet är en stor del av kakan. Kontexten är viktig även om man förstås bara kan lyssna och förtrollas av Marika Papagikas röst.

Brass Pins & Match Heads: International 78s, Vol.2 är precis som två tidigare Ian Nagoski-kurerade samlingar - Black Mirror: Refelections in Global Musics (Dust-to-Digital) och String of Pearls: Jewels from the 78rpm Era 1918-1951 (Canary/Mississippi) – ett personligt urval av låtar från stenkakor. Även här ett häfte med låtfakta och bilder på några av de medverkande musikerna. Välkända storheter som Django Reinhardt, Jelly Roll Morton och Amalia Rodrigues samsas med joddlare från Schweiz, två systrar från Rajasthan och en fascinerande låt med flöjtmusik av Omahaindianen George Stabler. Jag fastnar främst vid två låtar med persisk musik, av sångaren Taj Isfahani och taristen Ali-Naqi Vaziri, som får mig att längta efter en stor, påkostad samling eller box med gammal musik från Iran.

Mississippikivan som jag har lyssnat mest på är en samling med Khansahib Abdul Karim Khan (1872-1937), en av de stora indiska vokalisterna, inom en tradition som heter kirana gharana, som i sin tur är en stil inom khyal som är en något lättare, mer improviserad sånggenre än dhrupad där Dagarfamiljen är de mest välkända namnen. Abdul Karim Khan inspirerade bland annat Bhimsen Joshi, den expressiva, makalösa sångaren som dog tidigare i år. I Ian Nagoskis bifogande text läser jag bland annat att en anledning av många indiska musiker från den här tiden inte finns representerade på skiva i stor utsträckning var dels att grammfonindustrin ägdes av britter och på så sätt kunde det vara ett sätt att protestera mot kolonialmakten. Men först och främst var det förolämpande att spela in korta snuttar av större, komplexa verk. Det här var sångare, sångerskor och musiker vars konserter höll på i timmar, skivinspelningar ansågs som futtiga företeelser. Men många gick ändå, ibland, till en inspelningsstudio. Abdul Karim Khan för första gången 1905, sedan 1911 och 1912 (inspelningar som ingen har hört i dag) och efter en paus på över 20 år först 1934 och 1935, och det är dessa inspelningar som presenteras på skivan. Fantastisk musik. Han sjunger med en elastisk röst, jag hör en värme i musiken som är vacker, rogivande och som kan vara portar in i okända tillstånd. Komp av harmonium, tabla och tambura, men det är rösten som är det centrala. Den ljusa rösten. Den lättflygande rösten. Det är den första skiva som släpps med Abdul Karim Khan utanför Indien. Jag hoppas på fler volymer.

Dokumentationen på Fanafody: A Collection of Recordings and Photography from Madagasikara Volume II är imponerande. Det är alltså inte endast musik, utan även fotografier, på musiker som Charles Brooks har träffat och spelat in under flera resor till Madagaskar. Mängder av fakta om musikstilar och instrument beskrivs liksom personliga iakttagelser och reflektioner. Ingen nedladdningsfil kan matcha det! Intressant musikland, Madagaskar, med ekon från östra och södra Afrika, men även Indonesien och Europa (vilket bland annat kan höras i en del vokalmusik), men på Fanafody är det främst folkmusik som presenteras. Jag är mycket förtjust i stränginstrumenten, snabba, plockande melodier som både är upprepande och komplexa. Här finns även flöjter, dragspel, och jublande rytmer och sång. Det är som att resa mellan byar, traditioner, insupa atmosfären, transporteras till de olika miljöerna. Musiken och häftet/boken är lika inspirerande som vad som helst på Folkways eller Ocora.

Jag sitter vid datorn och skriver, har beställt skivorna från datorn, men musiken kommer från grammofonen. Det känns bra. Det ger ett extra värde.