Virtuoseri

Häromdagen såg jag Jan Guillou diskutera den förargelseväckande teckningen ”Profeten Mohammed som rondellhund” med konstnären Lars Vilks. Redan från början visade Guillou med kroppshållningen sitt hån mot Vilks. Det var från Guillous håll raka förklenande omdömen som gällde. Konceptkonst var för dem som inte fixade det här med ”konventionell konst”. En alfahanne dissade en uppstickare i flocken. Och argumentet gällde arrangemanget av ytan, handaskickligheten.

Hur nära låg inte tanken på virtuosen?
Jag kom att tänka på norske gammaldagsmålaren Odd Nerdrum och därifrån är språnget inte långt till Black Metal. Det är en genre som hämtar mycket näring från den traditionella klassiska musiken i dess mest virtuosa form.

Running empty, teckning av Lisa Fjellman.
Tomgång är virtuoseriets bränsle, även inom
musiken. Ur en kommande bok, "Man får förlora sig".

För länge sedan hörde jag Keith Jarrett spela med Charles Lloyd och Miles Davis. Jag älskade honom. Så kom solokarriären. Allt mer virtuost, utmejslat, förfinat och glimrande. Men jag tyckte bara han ville imponera. Kölnkonserten blev snabbt en ikon, som jag avskydde. Och har ännu inte vant mig. Det som berömdes som skört och känsligt tyckte jag bara var sentimentalt. Och just sentimentaliteten är ett av virtuositetens alibin. Det motiverar äktheten i snabbheten och den uppenbara skickligheten. Man ska vara känslig, nämligen.

Samma resonemang skulle jag kunna föra om hela ECMs frammarsch under 70-talet. Då tyckte jag att bolaget profiterade på och förytligade de erövringar som gjorts inom free jazz och impro. Klangbilden förytligade ett komplicerat spel och förde det från process till låtar. Dvs musiken blev ”verwertbar”, gick att göra profit på. Och det lyckades de ju med. Numera är jag inte lika tillspetsad i min kritik, men ECM, det tycker jag fortfarande, förde en undersökande konstart till ett virtuoseri, som manifesterades i ett klangrum, som blev ett ljudande varumärke för känslighet och teknisk fulländning. Ett sätt att göra en logo av ny musik, en form av branding. Nu lyckades ECM inte alls ta död på impron. Den levde vidare och förändrades bortom Manfred Eichers inflytande.

Virtuositet kan ses som ett dekadensfenomen. Och sådana är ju alltid intressanta. Förfallsperioder utmärks av en summerad skicklighet och stor sentimentalitet.

Under några år har jag grubblat över trumpetaren Peter Evans. En imponerande tekniker och, efter att hastigt ha träffat honom i Västerås, en trevlig kille. Naturligtvis är hans dubbel-cd Nature/Culture 108 minuter imponerande trumpetspel. Det var också Jarretts långa utflykter över klaviaturen. Det svänger, det vädjar, det rasar. Jovisst. Det är virtuosens privilegium att visa upp allt detta och mer därtill. På det sättet är Peter Evans den fulländade virtuosen. Inget är nyskapande, bara tekniskt uppskruvat. Egentligen kanske många väntat på detta, en fortsättning på Toshinoro Kondo med litet upphämtade erövringar gjorda av Axel Dörner, Birgit Ulher och många fler. Och litet ekon av Evan Parkers och andras saxspel. Just sådana artister brukar komma fram i förfallsperioder, där ytan har hegemoni.

Det är lätt att imponeras av virtuosen. Tänk så fort han spelar, så många toner och ljud, inte en paus! Detta ytliga tilltag gjorde en rad musiker och kompositörer upp med under de senaste decennierna, alltifrån John Cage, Morton Feldman och Eliane Radigue till Sven-Åke Johansson och Andrea Neumann. Inte för att det är gudsord eller att jag tror på evolution inom musiken, men jag tycker man skall ställa sig frågande. Det finns många exempel också inom konstmusiken på att plocka litet här och där och utan egentlig anledning flörta med romantiska och andra figurer. Just som yta. Det är enkelt och kräver inga frågor.

Jag ser det som en anti-intellekutell handling. För mina öron blir det ungefär som, då kompositörer gjort parafraser på jazzmusik; folk gillade det, men egentligen skulle de ha föredragit att lyssna på ”riktig” jazz. Det är något annat man vill digga, men man önskar sig en kulturell, social status genom valet av musik. Virtuosen löser detta dilemma genom att betona yta och referera till känsla. Referat är varken idé eller konstnärlig kreativitet. Efterklang brukar det kallas.

Peter Evans är för mig efterklang, även om han kan spela fort och behärskar ett förbluffande register av tricks och kunskaper.
Egentligen bryr jag mig inte om honom. Men det roar mig leka med tanken: Om Evans representerar samma slags dekadens eller ytliga förfallsfenomen som Jarrett och ECM, vad är då detta ett symtom på?

Under 70-talet var det ett resultat av att de estetiska gränserna skjutits fram, att musiken sönderdelats och undersökts i långa processer. Den hade helt enkelt i vissa delar blivit tråkig. Eller också hade publiken hamnat på efterkälken. Och ECM inklusive Jarrett kom som ett efterlängtat brev på posten. Sedan visade det sig att den fria jazzens bästa arv förvaltades av Stooges, Patti Smith, punken och senare också PJ Harvey. ECM hade helt enkelt fel – eller gjorde rätt i att fiska i den här grumliga dammen, innan bottenslammet hunnit sjunka. På samma vis är nog Peter Evans en reaktion på bedövande elektronika och noise, low-fi och allt vad ni vill. Reaktionen på den knappt hörbara sinuskurvan stavas Peter Evans. Och han behåller både litet av avantgardets status och glans samtidigt som han fyller tiden med referat helt i avsaknad av eftertanke. Det är för mig som när Sven-Erik Vikström sjunger om önskekramp och swingmusik i en pastischerad fullständigt missförstådd och till döds förtätad swingstil i Karl-Birger Blomdahls I speglarnas sal! Och det spelar faktiskt ingen roll att Vikström sjöng bättre än vilken swingsångare som helst!

Virtuoseriet är en fråga om kulturellt kapital och hur man profiterar på det. Men ännu intressantare är vilka strömmar som flyter bortom den gamla ö som Peter Evans har förskansat sig på.