2008

2008 på ett C90 av Jens Holmberg

Sida A

1.Grails: Predestination Blues (från Doomdayer´s Holiday, Temporary Residence) 6.20
2.Group Ineran: Kuni Majagani (från Guitars From Agadez (Music of Niger), Sublime Frequencies) 3.25
3.Hush Arbors: Gone (från S/T, Ecstatic Peace) 4.09
4.Mogwai: Devil Rides (från The Hawk is howling, Wall of Sound) 4.00
5.Tape: Fingers (från Luminarium, Häpna) 4.21
6.Fennesz: Vacuum (från Black Sea, Touch) 3.58
7.Erik Enocksson: The State the sea left her in (från With its dark tail curled ´round the garage, Kning Disk) 3.19
8.Paavoharju: Kirkonväti (från Laulu Laakson Kukista, Fonal) 3.46
9.The Alps: Into the Breeze (från III, Type) 4.07
10.The Magic I.D.: Feet Deep (från Till My Breath Gives Out, Erstpop) 4.58
11.Andreas Bertilsson: Blommor och utslagna (från Det fysiska och det psykiska, Komplott) 4.32

Sida B

1.Nissenmondai: Pop Group (från Neji/Tori, Smalltown Supersound) 6.21
2.Wildbirds & Peacedrums: Great Lines (från The Snake, Caprice) 5.37
3.Earth: Rise to Glory (från The Bees made Honey in the Lion´s Skull, Southern Lord)5.46
4.Motorpsycho: The Alchemyst (från Little Lucid Moments, Rune Grammofon) 12.27
5.Yoro Sidibe: Three (från S/T, Yaala Yaala) 19.30

Att summera musikåret 2008 är som vanligt ett hundgöra. Intrycken är för många och 90 minuter för kort. Samtidigt som hjärnan måste masseras rejält för att hitta tillbaka till upplevelserna som gjorde 2008. Många avgränsningar och timmar senare kan jag konstatera att årets musikaliska resa börja i Portland och slutar i Mali.

SIDA A
Amerikanska Grails kavlade upp ärmarna och släppte två starka album under året, där ”Doomdayers Holiday” trippade längst in i dimman. ”Predestination Blues” visar varför. Group Ineran från Niger, är ett av många fantastiska band som fångats upp av Sublime Frequencies. Musiken är rå och jordig. Det är saharafuzz med rötterna i Tuaregrevolutionen. En annan rotvälta var Hush Arbors som tog bort free och blev folk. Den avskalade kostymen passade perfekt och Keith Woods gälla röst hängde kvar länge.

Mogwai var tillbaka med besked och svarade för årets möte. Glasgows finest bjöd in Roky Erickson på ”Devil Rides”. Ingen skönsång direkt, men väl känslosamt och vackert arrangerat. En annan återvändare var Fennesz. Det efterlängtade albumet ”Black Sea” började vagt, men växte snabbt till grandiosa former och låten ”Vacuum” bet sig fast rejält.

Sverige bjöd på spännande musik. Tape släppte nytt och spelade live med regnet i Varberg. Andreas Bertilsson samarbetade med Thomas öberg.

Resultatet blev poetiskt vacker och tankeknådande musik. Erik Enocksson följde upp Farväl Falkenberg med en kort koncis platta. Låten ”The State the sea left her in” visar det underbara vemodet musiken lyckas förmedla.

I det kreativa Berlin kokade det som vanligt. The Magic I.D. blandande improv med poparrangemang med årets aha-upplevelse som resultat. The Alps från San Fransisco plagierade Terry Riley, Ennio Morricone och Bardo Pond på ett finurligt sätt och skapade sin egen drömska filmfantasimusik. Låten ”Into the Breeze” beskriver musiken väl både till namn och uttryck. I Finland hittade bröderna Ainala ut ur trollskogen. Paavoharjus multifärgade och sargade popmusik går helt på tvären men är lika oemotståndlig som underbar. Helt klart en av de märkligaste och bästa skivorna från 2008.

SIDA B
Millenniumbuggen, eller Nissenmondai som den kallades på japanska, är namnet på en trio från Tokyo. Men blickarna fästa på tyskt motoriskt 70-tal, no wave och postpunk skapar de experimentrock som skriver sin egen historia. ”Pop group” är årets rockbomb! Det grämer mig fortfarande att jag missade deras Sverigespelningar.

Det äkta paret Werliin & Wallentin satte Göteborg i årsboken. Givetvis pratar jag om Wildbirds & Peacedrums som släppte den ”svåra andra skivan” 2008. Med öronen öppna mot blues, jazz och rock skapade de magisk musik med enbart slagverk och röst. Efter det tog duon världen med storm, medan jag gick omkring här hemma och nynnade på ”Great Lines”.

Earth-ledaren och åldersmannen Dylan Carlson har lagt av med kokainet och spolat kröken för länge sen. Men det är fortfarande fart på 18-åringen från Seattle. även om det går långsamt. Varsamt bygger Earth starka melodier inom sina monotona ramar. ”Rise to Glory” är ett utmärkt exempel på stor rock med få toner som skapar känslor.

Mitt gamla favvoband Motorpsycho har varit bleka de senaste åren. Därför var det glädjande att norrmännen återvände till rötterna under 2008. Nu är det åter den progressiva och experimentella som är i centrum. Men en ny trummis och ett nytt skivbolag (Rune Grammofon) i ryggen vände det äntligen.

Jag har valt att ge Yoro Sibide årets sista 19 minuter. Orättvist kan tyckas, eftersom det tar nästan halva B-sidan i anspråk. Men med tanke på hur löjligt mycket jag lyssnat på Sibides hypnotiska jaktritualer från Wasuluregionen i Mali, framstår det som fair. Med hjälp av instrumenten Donso ngoni och Ngèrènyèn skapas improviserad musik med rösten i främsta rummet. Musiken utgör en ceremoni som att stärka och exaltera hjärtat inför jakten. Och visst funkar det. Med Yoro Sibide som ammunition ger jag mig in i 2009 års musikjaktsäsong.

2008 på ett C90 av Maria Eriksson

A-Sidan, Dark side of the moon.

1. Arthur Russell- Goodbye Old Paint
(Love is Overtaking Me, Rough Trade)
Nyutgivning av gamla demos. Arthur Russell visar här upp alla sina sidor och det går inte att säga annat än att han är ett textmässigt och musikaliskt geni som berör med sin personliga och självutlämnande poesi.

2. Fleet Foxes- Sun it Rises (Fleet Foxes, Bellaunion)
Beach Boys möter ”Real Bahamas” i en enda stor folkrockskram.

3. Earth- Miami Morning Coming Down II (Shine)
Just när du tror att du vet vad som ska komma sker något nytt. Du vaggas in i ett mörkt och oberäkneligt landskap som du inte vill lämna.

4. Bright Black Morning Light- Summer Hoof
Det är när de e som knarkigast och flummigast de är som bäst, detta är en riktigt vacker flumballad.

5. Deerhunter- Never Stops, Microcastle (Weird Era Continued, Kranky)
Deerhunter skulle kunna ses som den monotona, psykedeliska My Bloody Valentine-rockens efterföljare. De förvaltar sitt arv på ett energiskt, mångfasetterat och modigt vis.

6. Nisennenmondai- Pop Group
(Neji Tori, Smalltown supersound)
Dessa tre försynta och vänliga kvinnor dundrar på med all sin kraft i en krautisk nästan technoaktig takt.

7. Josephine Foster- The Garden of Earthly Delight (This Coming Gladness, Bo Weavil Recordings)
Tillsammans med sin man Victor Herrero (gitarr) och trummisen Alex Nielsen har Josephine öppnat upp musikaliskt och släppt in lite luft och friare element.

8. Hush Arbors- Water II (Hush Arbors, Ecstatic Peace)
Fingerpicking och psykedelisk folkpop i modern tappning, mycket vackert.

B-Sidan, Gul och Blå.

1. Dungen- Det tar tid (4, Subliminal Sounds)
Sveriges, om inte världens, mest vitala och intressanta band på länge.

2. Torkel Rasmusson- Resan (Resan, MNV)
Denna låt är årets nyupptäckt. Kom varken ut på skiva eller samling år 2008. Men symboliserar detta år för mig. Afrokraut och svensk progg. Så sjukt bra!

3. Tape- Reperto (Luminarium, Häpna)
Jag har följt Tape under många år. I år släppte de deras bästa skiva. Den är intellektuell men på ett lekfullt sätt, nästan som popmusik. Det slår mig att de verkligen har skapat ett Tape-sound. Aldrig har deras identitet varit tydligare.

4. Wildbirds and Peacedrums- There is No Light (The Snake, Caprice Records)
Denna duo är årets nykomlingar, de låter så mycket och så lite i så fin samstämmighet.

5. Liljedahl och Karlsson- Makeshift constuct reassembled (Even While the Earth Sleeps we Travel Beneath Frozen Rivers, Fylkingen Records)
Jag säger bara Fylkingen år 2008.

2008 på ett C90 av Mats Gustafsson

Sida A

1. Scott Tuma: ”Nobody” 5.09
(från Not for Nobody, Digitalis Industries)

2. Susan Alcorn: ”Curandera” 7.19
(från Curandera, Majmua Music)

3. Oddfellows Casino: ”Take Me Out to Sea” 5.38
(från The Absence of Birds, Pickled Egg)

4. The Goner: ”Haven” 4.23
(från The Haven, Svarta Marknaden)

5. Agitated Radio Pilot:
”The Lie of the Land” 10.45
(från The Rural Arcane, Deep Water)

6. Kemialliset Ystävät:
”Tervehdys Roskasakki” 4.44
(från Harmaa Laguuni, Secret Eye)

7. Omit: ”Total Point Failure” 4.05
(från Interceptor, Helen Scarsdale Agency)

8. Pelt: ”Crown of Comets” 3.00
(från Dauphin Elegies, VHF

Sida B

1. Alastair Galbraith: ”Head Down” 4.32
(från Orb, Next Best Way)

2. Lead Sister II: ”7” 4.03
(från Interplanetary Craft, Ikuisuus)

3. Grails: ”Take Refuge” 8.00
(från Take Refuge in Clean Living, Important Records)

4. Common Eider, King Eider:
”Steal Your Hair” 5.05
(från How To Build a Cabin, Yik Yak)

5. Ulaan Khol: ”2” 4.40
(från 1, Soft Abuse)

6. Of: ”Ignimbrites” 3.20
(från The Sun and Earth Together, Ultra Hard Gel)

7. Paper Wings: ”2” 10.18
(Ash Field, Pseudo Arcana/Black Petal)

8. Scott Tuma: ”Reprieved” 4.19
(från Not for Nobody, Digitalis
Industries)

2008 var för egen del ett år då vare sig en specifik genre eller en geografisk scen varit tongivande, utan intryck har hämtats från när och fjärran vilket avspeglar sig i denna samling enastående låtar. Här samsas Susan Alcorns lap steelexperimentalism, Omits elektroniska klaustrofobi, Kemialliset Ystäväts trasiga folkkollage med Alastair Galbraiths själsligt krävande och fragmentariska folk/pop-exkursioner och irländsk folkmusik lika tidlös som nydanande.

Bandet inleds och avslutas med Scott Tuma, en Chicagobaserad musiker med rötterna i ständigt underskattade Souled American men som numera arbetar solo med gitarr och orgel som sina primära verktyg. Resultatet är förbluffande organiskt och stillsamt kraftfullt på samma sätt som Jewelled Antler-relaterade Loren Chasses bidrag under pseudonymen Of. Däremellan erbjuder Oddfellows Casino ett lapptäcke av varm finstämd avant-pop och Pelt introspektiva droner som i min värld gärna skulle kunna få pågå för evigt men tyvärr erbjuder kassettformatet tidsmässiga begränsningar som utesluter låtar på sisådär 30 minuter. Det här kan kanske uppfattas som etablerade, i en väldigt snäv mening, artister men komplettera detta med svenska The Goners repititiva folkstrukturer, Lead Sister II:s shamaninspirerade perkussion och Common Eider, King Eider och nyfikenheten på något nytt är åtminstone temporärt uppfylld. De senare skapar långsamt släpande ljudlandskap som tillfälligt ersätts av kortvariga, brusande ljudorkaner som likt en tornado dyker upp från ingenstans och försvinner innan man fullt ut hunnit greppa situationen

Paper Wings bygger likt sina amerikanska kollegor i Common Eider, King Eider musiken kring ett starkt motsatsförhållande, ofta illustrerad av sekvenser av varsamt, folkinspirerat gitarrspel och grumliga, vagt naturdoftande droner tätt knutna till explosioner av aggressivt gitarrspel. Just mötet mellan det stillsamma och det formlösa tycks vara lite av årets tema. Ulaan Khol och Grails står för samma grundidé, dock paketerad i något som i större utsträckning närmar sig något som åtminstone delvis associerar till ett traditionellt rockformat. Destillerat till 90 minuter ter sig 2008 som ett lika fantastiskt musikår som alla år. Det är bara att njuta.

2008 på ett C90 av Magnus Nygren

Sida A

1.Angel: Bones in the sand (från Kalmukia, Editions Mego) 12.45
Roadmovie á la William Burroughs med Ilpo Väisänen, Dirk Dresselhaus (Schneider TM) och Hildur Gudnadóttir. Slidegitarren river upp sår i sanden, blottar benen!

2.Jacaszek: Lament (från Treny, Miasmah) 6.54
Fantastisk låt av polska Jacaszek. Inträngande vackert med elektronik, stråkar och sång. Ett utmärkt exempel på vad mötet mellan elektroniskt och akustiskt har att ge.

3.Maja SK Ratkje: Wintergarden (från River Mouth Garden, Tzadik) 6.06
Röst och synt av denna ljudkonstnär. Spännvidden är enorm, från mjukt och lent till ruggiga skrik. Fullständig kontroll.

4.Guy, Gustafsson, Strid: Tarfala (från Tarfala, Maya Recordings) 10.00 (utdrag)
Frijazz när den är som allra bäst! Tre makalösa musiker som för samman sina individuella utsvävningar till ett öppet gruppsound. Basisten Barry Guy är i toppform.

5.Byetone: Capture This (Part II) (från Death of a Typographer (Raster-Noton) 4.41
Klinisk techno-electronica från Raster-Noton-bossen Olaf Bender. Mörkt med skarpa kanter med en nära nog matematisk renhet.

6.Sam Amidon: Little Johnny Brown (från All is well, Bedroom Community) 4.30
Traditionell appalachisk sång omarrangerad av den charmige sångaren och banjospelaren Sam Amidon med benägen hjälp av Nico Muhly. Amidon gjorde en strålande konsert på ”En ljummen i gräset” i Stockholm i somras. En underbar låt!

Sida B

1.Angles: Peace is not for us (från Every woman is a tree, Clean Feed) 11.08
Sextett med altsaxofonisten Martin Küchen i spetsen. Drone, Blue Note-influenser och svängande arrangerad jazz med några av de bästa musikerna Sverige har att erbjuda.

2.Andrea Belfi: Knots, Parte Quarta 7.36 (från Knots, Die Schachtel)
Italienaren Belfi bygger upp en magnetisk stämning med trummor, elektronik och piano. Rytmiskt, melodiskt, väldigt enkelt och mycket bra.

3.Hugh Davies + Adam Bohman, Lee Patterson, Mark Wastell: 2 springs + 3 (från For Hugh Davies, Another Timbre) 7.56
En inspelning av liveelektronik-pionjären Hugh Davies från 1977 ”kompad” av tre improvisationsmusiker 2008. Lyckat experiment där det knakar underbart i stålfjädrar och odefinierade objekt. Lågmält men genomträngande.

4.The Magic ID: True Holiday 6.25 (från Till my breath gives out, Erstpop)
Abstrakt impro möter konkret pop! Klarinetter, elektronik och Margareth Kammerers gitarr och egensinniga röst. Melodierna skaver mot det oförutsägbara. Lockelse och motstånd i en av de allra bästa musikaliska stunderna 2008.

5.Matti Bye: Motvind (från Drömt, Rotor) 5.44
Med så här vacker motvind ska man akta sig för att gå i medvind, då kan man missa något oförglömligt. Bye tvingar in delar av den svenska underjordseliten i en värld där vemodet ruvar på fina stunder.

6.Christine Sehnaoui/Michel Waisvisz: Finding the short wave in the dark (från Shortwave, al-Maslakh) 9.17
Sehnaouis altsax och Waisvisz egenskapade elektroniska instrument ”The hands” går in och ut ur varandra så att man till slut inte vet var man är. Sehnaoui fortsätter att överraska med bra musik.

	2008 på ett C90 av Mattias Jonsson
	Sida A 1.Deerhunter: Calvary Scars (Microcastle, Kranky/4AD) 2.Mount Eerie with Julie Doiron and Fred Squire: Voice In Headphones (Lost Wisdom, P. W. Elverum & Sun) 3.High Places: The Storm (High Places, Thrill Jockey) 4.Action Biker: Frosty Snow Winter (Hesperian Puisto, Friendly Noise) 5.Stereolab: Daisy Click Clack (Chemical Chords, 4AD) 6.Portishead: The Rip (Third, Island/Universal) 7.Beach House: Wedding Bell (Devotion, Carpark) 8.Majessic Dreams: Wife´s Song (Beautiful Days, PonyRec) 9.Nurse With Wound: Thrill Of Romance…? (Huffin’ Rag Blues, Durtro/Jnana) 10.The Caretaker: Long Term (Remote) (Persistent Repetition Of Phrases, Install) 11.Murcof: Lully’s “Turquerie”… (The Versailles Sessions, Leaf)			Sida B 1.Max Richter: In Louisville At 7 (24 Postcards In Full Colour, FatCat/130701) 2.Fennesz: Perfume For Winter (Black Sea, Touch) 3.Klangwart: Radio (Stadtlandfluss, Staubgold) 4.Jacaszek: Powoli (Treny, Miasmah) 5.Koen Holtkamp: Bear Bell (Field Rituals, Type) 6.Jozef Van Wissem: How The Soul Has Arrived… (A Priori, Incunabulum) 7.Israel Martinez: Mi Vida (Exorcizios, Abolipop) 8.Machinefabriek: Dauw (Dauw, Dekorder)
	År 2008 utgör det musikaliska utbudet ett veritabelt smörgåsbord. Man väljer och vrakar ur buffén och gräver gärna lite extra i vissa grytor. Var och en kan servera sig den musik som fungerar bäst för en, som skänker störst njutning utifrån individens smak. Det svåra är väl att orientera sig, att formulera och avgränsa sina preferenser, om det nu ens är ett mål. Själv har jag i varje fall ägnat alltför mycket tid under året till att undersöka och återupptäcka 80-talet, säkert på bekostnad av nya skivor och nya intryck. Men samtidigt har jag ju också följt mitt inre kompass. Att göra ett blandband har för mig alltid varit en skön blandning av vetenskap och intuition. Förnuft och känsla. Hjärna och hjärta. Enligt min mening har låtvalen en större uppgift på själva blandbandet än i originalsammanhanget, hur konstigt det än kan låta. En alltför utstickande låt skulle förstöra balansen. Det handlar om bygga upp en magisk energi och sedan bibehålla den utan svackor i nittio minuter. Ursvårt! Tuffa uttagningar och hårdnackade regler är receptet. Och låtordningen! Första spåret på första sidan introducerar, andra spåret tar vid och leder lyssnaren vidare till spår tre. Spår fyra, fem, sex kör vidare på den inslagna vägen. Mot senare delen av första sidan bör något slags crescendo komma, för att sedan fejda ut innan det är dags att vända på bandet och upprepa proceduren. Så till ingredienserna, själva pusselbitarna som skall fogas samman till en kontinuerligt framflytande helhet. I mitt blandband hittar man en relativt poppig och melodisk a-sida, med en härlig och oväntat stor andel sånginsatser från kvinnor. Deerhunter och Mount Eerie inleder drömskt och spirituellt. High Places fungerar som självklar länk mellan rotmusik, exotiskt och modernt. Action Biker, Stereolab och Portishead gör i tur och ordning feel-frosty-, feel-good- och feel-bad-pop, alla med hjälp av elektronisk modernism. Beach House och Majessic Dreams gör någon slags sävlig folk-psych som förs vidare rakt in i Nurse With Wounds kyligt droniga värld. The Caretaker och Murcof avrundar, med sina sugande, utomvärldsliga krafter. B-sidan är instrumental och får vara så. Här samlas bidrag från postklassiska artister, electronicafixare och ambientsnubbar. Spåren blir nu längre, mer abstrakta, dröjande och monotona. Jag lyfter fram spår med artister/grupper som fastnat i mitt medvetande, som jag spelat upprepade gånger eller helt enkelt blivit fascinerade av. Ett spår från nya Fennesz, ett var från de mycket spännande aliasen Klangwart och Jacaszek. Ett långt, virvlande, hypnotiskt spår från Koen Holtkamp och ett tidsstannande dito från lutaspelaren Jozef Van Wissem. Avslutningsvis: billjudscollage från mexikanen Israel Martinez och stillsam skönhet från Machinefabriek.

SweNorFin C-90-Mix 2008 av PM Jönsson

Sida A

1. Jailbreak – Susanna
Jag kan bli djupt rörd av att lyssna på Thin Lizzy. En manlig åkomma. Susanna Wallumrød gör någonting helt eget av Jailbreak, tar in den i annat rum, med Will Oldham som gästsångare. En av många fantastiska tolkningar på ett av årets bästa album.

2. Dirty Dancing – Frida Hyvönen
En av många unika saker med Frida Hyvönen är hur hon omedelbart, med några ord, spikar fast en stämning, en känsla, en berättelse. Som på den här låten som till och med skapar en lust att, eh, se filmen, med Patrik Swayze.

3. My Heart – Wildbirds & Peacedrums
Amadou och Mariam svänger skönt – men det går lika bra med Andreas och Mariam. Werliin och Wallentin trummar och sjunger, möjligen om sig själva, i den här förlösande kärleksraketen.

4. Uppbrott – Matti Bye
Det är dags att dra nu, lämna skutan. Matti Bye, med hjälp av bland annat Johan Berthling och Goran Kajfes, sitter vid rodret och flyger iväg, jag blir upprymd, burrar upp vingarna, som en pelikan.

5. Italialaisella Laivalla – Paavoharju
Få skivor har fascinerat mig i år som Laulu Laakson Kukista. Mysko ljud, surrealistiska gångar att gå vilse i. Och så en vals. Det svartnar för ögonen. Var är jag någonstans?

6. Epäilen Sinua – Eleanoora Rosenholm
Jo, i Finland, nu Pori, eller Björneborg, som vi säger i Schwärge. Jag kan inte språket, vet inte vad de sjunger om, men blir yr, på ett behagligt sätt. Märkligt band, schlagerpop i en spegelvärld.

7. Skinnskatteberg – Erik Enocksson
Gnugga ögonen. Allt klarnar. En skog. Mossa. Moln. Ett piano, en kort sång, som stannar kvar, precis som det mesta med Erik Enocksson.

8. Visa Till Nisse – Corrections
Pianot lever. Det bubblar bakom tangenterna, inuti kroppen. Slagverk och bas busar. Ett par dussin pingpongbollar studsar omkring i nyfiken, vital impro. Vem är Nisse? Imponerande debutplatta.

9. Blues for NYCF (New York Contemporary Five) – Gilbert Holmström Quartet
Inga debutanter, GHQ. Åh nej. Med rötter i sextiotalet blåser Gilbert Holmström sig in i dagens sammelsurium. Alltjämnt underskattad, saxofonisten och före detta tandläkaren frijazzare kanske mest känner till från Mount Everest Trio.

Sida B

1. It´s Really A Good Reason – Ass
Jag tillbringar en hel del tid i en kolonistuga. Andreas Söderströms gitarrmusik fungerar i alla sammanhang, men det visade sig vara den perfekta stugmusiken.

2. Blommor Och Utslagna – Andreas Bertilsson
Apelsiner på andra planeter. Alla står på gästlistan. Vi vill så gärna att det ska vara så. En personlig representant för det omöjliga. Vi är klara. Thomas Öbergs ord och Andreas Bertilssons musik - vilken kombination.

3. It Burns Twice – MoHa!
Ett av banden som spelade en höstkväll när Soundofmusic och Koloni slog samman sina påsar. Omtumlande på skiva, men ännu bättre live när Anders Hana och Morten J. Olsen chockerar öronen.

4. Every Woman Is A Tree – The Angles
En drös svenska toppmusiker med Martin Küchen i spetsen tar avstamp i spirituell jazz, politiskt, levande, utagerande. Att vilja något.

5. Parade – Tape
En inre trädgård. Daggen på gräset. Att vakna, gå upp, må gott. Förlänga ögonblicken. Talgoxen säger god morgon. Christine och Elis sover. Jag lägger mig igen. Somnar om.

6. "..." – 1900
Christian Gabel har samplat intervjuer med Albert Ayler. Lägger på stillsam, suggestiv musik, gitarr, orgel, lite annat. En oväntad, mycket lyckad förening.

7. Tiento 1 (A.de Cabezón) – Andreas Eklöf
Spansk renässansmusik möter ljuden utanför ett fönster. Jag läser att Antonio de Cabezón var blind. Blundar. Försöker lyssna starkare. På alla ljud.

8. Mot Döden – Sewer Election
En av de bästa låtarna på samlingsskivan Gothenburg 08. Kunde även valt spåren med Viktor Sjöberg/Jonas Lindgren eller Dead Letters Spell Out Dead Words. Till exempel.

9. Leucocyte: IV. Ad Infinitum – E.S.T
Leucocyte rymmer så mycket musik. E.S.T. var på väg in i nya territorier. Men nu finns Esbjörn Svensson inte mer. Musiken kommer att andas för alltid.

	2008 på ett C90 av Tobias Norström
	Sida A 1.Steve Reich – I. I saw a dream (från Daniel Variations, Nonesuch) 2.M83 – Highway Of Endless Dreams (från Saturdays = Youth, EMI) 3.Ólafur Arnalds – Lokaðu augunum (från Variations Of Static, Erased Tapes Records) 4.Philip Jeck – Chime Again (från Sand, Touch) 5.Tape – lluminations (från Luminarium, Häpna) 6.Craig Armstrong – Immer (från Memory Takes My Hand, Virgin)			Sida B 1.Frida Hyvönen – Oh Shanghai (från Silence Is Wild, Licking Fingers) 2.Goldmund – In A Notebook (från The Malady of Elegance, Type) 3.Lisa Nordström – Fireworks and the Ocean (från 7 States of Passion, Kning Disk) 4.Kronos Quartet – IV. Royal Wedding (från The Cusp of Magic, Nonesuch) 5.Brael And Tokyo Bloodworm – Saturn Shine (från Living Language, Moteer) 6.Max Richter – A Song For H / Far Away (från 24 Postcards…, 130701) 7.Ryoji Ikeda – Test Pattern #1010 (från Test Pattern, Raster-Noton) 8.Library Tapes – Pieces Of Us Were Left On The Tracks... (från A Summer Beneath the Trees, Make Mine Music)
	2008 blev på många vis ett år av distans i mitt förhållande till musiken. Jag gick från att aktivt söka kickar till ett mer avslappnat botaniserande i mp3-bibliotek och skivhyllor. Varför vet jag inte riktigt men jag tror det har att göra med att 2008 för mig främst var ett litterärt år. Ett år av böcker om estetik, filosofi och skönlitterär prosa där musiken snarare blev en väg in i något slags sinnlig förnimmelse än intellektuell – det var skönt. På den litterära sidan dominerade Walter Benjamin och hans Das Passagen-Werk, ett lite drygt 900 sidor långt mastodontverk om Paris 1800-tal med marxistiska motiv där Benjamin med en noggrant utarbetad metod tecknar ett statsporträtt utifrån en uppsjö av fragment, citat blandade med egna reflektioner, samlade under olika teman som ”Arkaden”, ”Baudelaire” och ”Mode”. I ett modest försök till en homage följer därför tre korta fragment om tre delar av mitt blandband: M83 – Highway of Endless Dreams ”Saturdays = Youth” pendlar obekymrat mellan härligt 80-tals koketteri och en tidstypisk konvergens av drömsk pop, läs Cocteau Twins, digitalt gitarrmangel. Konceptet når sin kulmen med ”Highway of Endless Dream” som tar avstamp i en gitarr- och pianoslinga som sedan byggs, fylls ut och perfekteras, bildandes bland det finaste i popväg 2008. Goldmund – In A Notebook Pianokompositionen nedbruten till sina minsta beståndsdelar. Med rötter i Satie, Debussy och en experimentlusta skapar Goldmund små korta brottstycken av skönhet. Hans ”In A Notebook” gör med sin enkelhet anspråk på att visa hur det lilla kan vara nog så stort. Lisa Nordström – Fireworks and the Ocean Att för första gången höra Midaircondo (Lisa Nordströms ”vardagsprojekt”) var att möta ljuset, att lyssna till 7 States of Passion är att titta på solen genom sotat glas. Bakom alla ljud finns en sådan ljuvlighet att ett mänskligt hjärta bara är kapabelt att ta in lite i taget. ”Fireworks and the Ocean” är ett filter för ljuvligheten, ett filter som låter betraktaren lyssna, förnimma och uppfyllas av både vemod och solsken. 2008 var annars året då jag skrivmässigt, både akademiskt och som skribent, hade för avsikt att bryta upp med ett slags infantil Hunter S Thompson-stilism. Att på något vis gå ifrån den ständiga relateringen till mig själv och mina känslor och förnimmelser av skivor, låtar och musikstycken i syfte att uppnå en högre nivå av saklighet och därigenom faktiskt försöka säga något om musiken snarare än mig själv. Jag misslyckades fatalt (obviously). Kanske på grund av lättja eller dålig motivation, kanske för att vissa narcissistiska drag aldrig lämnar mitt skrivande om musik. Nu stundar 2009, ett år av pianolektioner, akademiskt arbete och, förhoppningsvis, ett tydligare steg från narcissismen mot ett ideal satt av Walter Benjamin.

90 minutes of music that made 2008 – Thomas Millroth

Sida A

1.The Magic I.D.: Martin Fierro, 3:02 (från The Magic I.D., erstwhile)
Jag öppnar med Margareth Kammerers magiska röst omgiven av minimalistsvärmande akustiska och elektroniska kamrater från Berlin. Främsta linjen i nya musiken kan vara både friform, miniimpro och melodier. Quod erat demonstrandum:

2.Stéphane Rives: Much remains to be heard, 3:00 (från CD med samma namn, al Maslakh)
Jag har klippt ur en timmeslång andlös improvisation i Bustros Palace i Beirut, där Rives undviker alla förväntningar på impro, minimalism och komposition. Men vem klarar sig i längden utan konventioner? Rives lutar sig på de ojämnt långa pauserna, varför jag valt ett stycke tystnad omgiven av ett par oväntade ljud.

3.Bengt ”Frippe” Nordström: Now´s the time, 6:24 (från Frippe´s Protocol, Ayler records 086)
Från en konvention till en annan, frisaxblåsarnas friblåsare forever Bengt ”Frippe” Nordström på entertainerhumör tuggar lustfyllt i sig bopklassikern Now´s the time 1987.

4.John Butcher, Xavier Charles, Axel Dörner: Pamplemousse, 10:02 (från The Contest of Pleasures, Potlatch P 201)
Dagsaktuell EU-impro från England, Frankrike, Tyskland med tre framstående formare av den klanginriktade småljudsestetiken. Dörners främmandegjorda trumpetspel fräser elektroniskt, Butcher idisslar på sin sax och Charles´ klarinett skär som krossat glas. Resultatet? Ett slags kristallkrona i flödande ljus, som passar i alla miljöer.

5.Birgit Ulher, Mazen Kerbaj, Sharif Sehnaoui: half-time, 7:59 (från 3:1, Creative Sources 110)
Här är tre musiker som främmandegjort spelet men ändå format det till en fotbollsmatch. Två spelare från Libanon mot en ensam tyska. Inte en regel känns igen, därför har jag valt ut halvtiden, då de kan pusta ut och chilla. 3:1 lär matchen ha slutat, men vem vann? Trots numerärt underläge tror jag det var Tyskland, tack vare Hamburgs oreglerbara stjärnforward Birgit Ulher.

6.Sven-Åke Johansson: Svenska Fläkt, 10 (från Sven-Åke Johansson, SF SF SF SF Svenska Fläkt, SAJ)
Njut av fläktljudet på jazzklubben B-Flat i Berlin! Det är förstås Sven-Åke Johansson som fastnat för den tysta, lättrytmiska, minimalistiska fläkten från Svenska Fläkt. Jag nöjer mig med tio minuters utsnitt, publiken på klubben fick 50 förvånade minuter. Jag undrar hur lång tid det tog för dem att fatta att musiken börjat?

7.Sune Spångberg trio: Blee-Blop, 4:23 (från CD med samma namn, Quica Records 01)
Pianojazztrion har sett sina största dagar. Många har sedan dess speglat denna musik. Få är de som kunnat genomföra tricket med trovärdighet. Sune Spångberg trio hör till dem som lyckats. Med ett reducerat trumspel skissar han den älskade musiken i rytmiska blyertslinjer. Pianisten Arne Forsén spelar som om han uppfunnit stilen och Ulf Åkerhielm bär sina kompisar på basens feta skuldror.

Sida B

1.Sune Spångberg trio: Sov gott, 2:30 (Quica Records 01)
Det finns musiker som kan hantera den uppriktiga känslosamma naivismen, t.ex. trumpetaren Lalle Svensson i sin version av Tryggare kan ingen vara. Men oftast går det fel. Sune Spångberg sjunger Sov gott, ligg nu här i din säng … med svag innerlig röst, en dikt om ömhet. Ingenting är märkvärdigt, men allt griper tag. För att använda en bautakliché: som livet själv!

2.Christine Sehnaoui, Michel Waisvisz: Finding the Short Wave in the Dark, 9:17 (från Shortwave, alMaslakh)
Året då legenden Michel Waisvisz gick bort, uppfinnaren av crackle box, pionjär i elektronisk impro. År 2006 sammanförde jag honom med den unga fransk-libanesiska altsaxofonisten Christine Sehnaoui. Musiktycke uppstod och hon blev inbjuden till Steim, Amsterdam, senhösten 2006. Resultatet blev knattrande, fräsande, tjutande. En antiexpressiv linje tecknad på trots. Sehnaoui slänger sina bekanta slängpustar in i röret. Ljuden gifter sig lystet med varandra.

3.Andrea Ermke: Verzeignis, 8 (från samlingsalbum med 4 mini-CD, Berlin Electronics, absinthrecords 015)
Ljudskaparen och elektronikamusikern Andrea Ermke är en av Berlinscenens bäst bevarade hemligheter. Här drabbar hon oss i lyssnande eftertänksamhet med hjälp av minidisk och mixerbord. En lugn, kroppsnära explosion av små långsamt chockerande ljud i oavbruten ström.

4.Mats Gustafsson: Jag vill lyda order (for Åke Hodell), 5 (från EP Lasse Marhaug/Mats Gustafsson, Quasi Pop)
För över 40 år sedan räckte poeten Åke Hodell lång näsa med Jag vill lyda order. Tänk att det fungerar än idag! Eller gör det? Jag känner i alla fall igen Hodells maniska malande i inledande rytm och den nesligt pacifistiska tonen ekar i den gycklande slidesaxen. Jag tycker mycket om när Mats Gustafsson kliver ut i denna tomrymd i stället för att övertyga mig med sin kraft.

5.Patti Smith, Kevin Shields: The Coral Sea, 6:00 (från dubbel-CD med samma namn, PASK 001)
Jag har valt inledningen från konsertinspelningen den 12 september 2006, där Patti Smith framförde sin sorgfyllda dikt över vännen Robert Mapplethorpe. Hon skildrar hans sista resa. Kevin Shields målar ödelandskap med sin gitarr. Oslagbar ordkonst som lämnar mig ordlös.

6.Otomo Yoshihide: Modulation with 2 electric guitars and 2 amplifiers, 5 (från CD med samma namn, Doubtmusic)
Detta musikaliska projekt med gitarrer och förstärkare är öronbedövande, rensande. Texten på albumet uppmanar mig att spela så högt min anläggning pallar med. Det har jag aldrig vågat, effekten är uppskärrande nog ändå.

7.Praed, Bambi Bambi, 5:06 (från The Muesli Man, Creative Sources 120)
Raed Yassins favorittema är populära filmer från hans ungdom, som utspelades i inbördeskrigets Libanon. Tillsammans med schweiziske Paed Conca är han duon Praed. De har plockat fram ljudspår från gamla filmer och haft mycket roligt. Bambi Bambi inleds med svajande, förförisk dåtida mellanösternpop, som omsorgsfullt slaktas men återuppstår i en rad olika gestalter. Visst skulle jag vilja se filmen, men Praeds ljudliga kortversion är antagligen bättre. Shake your belly!

8.Matthieu Saladin: 4´33´´/0´00´´, 4:33 (mini-CD, éditions provisoires)
Att omskapa och nytolka klassiker är populärt. Nu senast Kentros/Peterssons moderna version av Vivaldis Årstiderna. Men redan tidigare i år tog sig franske Matthieu Saladin an Gianni-Emilio Simonettis klassiska inspelning från 1974 av John Cages 4´33``. Med hjälp av den modernaste tekniken har Saladin bokstavligt talat gått till botten och hämtat upp distortion och andra oavsiktliga ljud. Således förvandlas tystnaden till fyra minuters och trettiotre sekunders knastrande och fräsande. Det kallar jag en omvärderande nytolkning.

	2008 på ett C90 av Sven Rånlund
	Sida A 1. Mattias Petersson/George Kentros: Spring 3 (från ”There Are No More Four Seasons”, Sekt Records) För att bestrida den vinter som inte längre är, vill jag inleda med en låt om våren. Mattias Petersson och George Kentros tolkningar av Vivaldis ”De fyra årstiderna” är utan tvivel min ”årets skiva”. Med tagel och brus har de gjort vacker musik vackrare, mer aktuell och meningsfull. 2. Ass: Escape from NY (main title) (från ”My get up and go just got up and went”, Headspin) Nästa låt i denna coverkavalkad är Andreas ”Ass” Söderströms version av ledmotivet till John Carpenters dystopiska film ”Flykten från New York”. Stramt arrangerat med akustisk gitarr, klaviatur och slagverk. Lätt och storslaget, mycket eget och sinnligt. 3. Susanna: Jailbreak (från ”Flower of Evil”, Rune Grammofon) Som med Stina Nordenstams ”Sailing” tog det en stund innan jag fattade att det är Thin Lizzys ”Jailbreak” som Susanna Wallumrød nytolkat. Ruskigt gripande och snyggt med körsång av Bonnie ”Prince” Billy. 4. Andreas Eklöf: Friday - Variation for vibraphone and gongs (från ”Nor”, Compunctio) Det finns ofta pop i Andreas Eklöfs musik. För några år sedan stod hans ”Friday” på GothenburgCombos repertoar för gitarrduo. Nu dyker The Cures ”Friday, I’m In Love” upp på debutskivan ”Nor”. Lyssna efter melodin, djupt, djupt instoppad i de vibrerande ljuden. 5. Tape: Reperto (från ”Luminarium”, Häpna) Jag har lyssnat nästan osunt mycket på Tapes senaste skiva. Enkla arrangemang, som på Reperto, gitarr, orgel, elektroniska ljud. Små berättelser, stor skönhet. 6. Christine Ödlund: Lightning & Voices (från ”Phenomena”, iDEAL Recordings) Ljud och bilder är Christine Ödlunds grej. Hennes debut på iDEAL är lysande mörk och mycket visuell musik. Den här låten är på samma nivå som det bästa av William Basinski och Biosphere, en elektroakustisk regnbåge, låter som en ubåtsresa genom ishavet. 7. Jacaszek: Rytm to nieśmiertelno (från ”Treny”, Miasmah) Polacken Michal Jacaszek gjorde ett av årets mest känsloladdade elektroniska album. Soundofmusics Magnus Nygren sammanfattade det så bra att han får göra det igen: ”När sorgen kan uttryckas så här vackert undrar man varför man ska vara glad”. 8. Library Tapes: Fragment I (från ”Fragment”, Kning Disk) Kassettens A-sida avslutas med David Wenngrens pianomusik, att vidröras endast med mjuka vantar. Det är så bräckligt, gullegott, motståndslöst. Hur något samtidigt kan vara rikt och bedårande, det är musikens obregripliga under.			Sida B 1. David Grubbs: An Optimist Declines (från ” An Optimist Notes the Dusk”, Drag City) B-sidan går i samma dova kulör, men lite mer uppåt, även om David Grubbs inte precis har en katapult i rösten. Men vilken låtskrivare! Ingen kan som han dra ut på låtar, stoppa, stanna, vränga, vända. 2. Frida Hyvönen: Sic Transit Gloria (från ”Silence Is Wild”, Licking fingers) I våras såg jag Frida Hyvönen på hemmaplan i Umeå, det var första spelningen med nytt låtmaterial. Magnifikt har de överförts till skiva, några med ljuvligt svulstiga arrangemang, andra – som den här – nakna, storögda, obändiga. 3. Wildbirds & Peacedrums: Who Ho Ho Ho (från ”The Snake”, Caprice) Mariam Wallentin och Andreas Werliin har ett skönt och karaktäristiskt sound. Den här låten är helt annorlunda, inga slagverk, ingen rotblues. Istället vaggvisesång och mjuka fingerknäppningar på fiol. Undrar var de går nu, befriade från Rikskonserterstämpeln som årets Jazz-i-Sverige-grupp. 4. Fennesz: Saffron Revolution (från ”Black Sea”, Touch) Var står skåpet? Där Fennesz ställer det. Här. 5. Mattias Sköld: Console (från ”Taroom”, Fylkingen) En rolig svensk trend är att flera unga tonsättare efter utbildningen ger fingret åt det akademiska. Ut med andra Wienskolans Schönberg-modernism, in med bruset från tredje Wienskolans rektorer Dr Christian Fennesz och Dr Peter Rheberg. Mattias Sköld är vice ordförande i Fylkingen och har gjort en skitbra electronicaplatta, hur frän som helst. 6. Murcof: Louis XIV’s Demons (från ” The Versailles Sessions”, Leaf) Solkungen Ludde fjorton tänkte sig att hela Frankrike, det vill säga hela världen, kretsade kring honom. Tankespöken av tvivel dyker upp i Murcofs barockelectronica, en lättare, mer experimentell skiva jämfört med hans vanliga salongsperfektionism. 7. Box: Untitled 11 (från ” Studio 1”, Rune Grammofon) Inget nytt av Supersilent under 2008. Däremot en låda med namnlösa låtar där bandets keyboardist Ståle Storløkken spelar knasnorsk, gränslös jazzrockhybrid med bland andra trummisen Morgan Ågren och Raoul Björkenheim på gitarr och viola da gamba. Att musik fortfarande kan vara så outforskad, så ny och spännande! 8. Mattias Petersson: Neverfield (från ”Floodlight”, iDEAL Recordings) Först ut och sist in – Mattias Petersson är Kungen! Hans electronica håller världsklass, fjäderlätt och sprängfylld, rik på form och motstånd, skitiga och bedårande ljud. Kassetten tar en paus, andas ut, vänder om och kör Vivaldi Peterssons ”Våren”. En gång till.
	Det blir som det blir. Som alltid. Beroende på när under året man summerar, och på vilket humör man råkar vara. När kassetten klipptes ihop råkade all brötig musik från 2008 hamna på golvet: Hair Police, Meshuggah, inte ens ett spår av Lasse Marhaug. Istället blev det mycket knaster, mycket tassande musik, låtar i advent, återkomstens väntan. Kanske är det kassettbruset, ljudmålandet i svart, färgen som är frånvaron av färger och närvaron av alla färgers pigment.