Att hårdsvängande groove har en stor dragningskraft på Ken Vandermark är ingen nyhet. Det har han visat på ett otal skivor. Med gruppen 4 Corners gör han det igen – energiskt, välspelande, tematiskt, jazzigt och väldigt medryckande. Men det är viktigt att påpeka att 4 Corners i första hand är en grupp och inte ”bara” ett av Ken Vandermarks många projekt. Med sig har han basisten Adam Lane, den outtröttlige Paal Nilssen-Love på trummor och den svenske trumpetaren Magnus Broo som bara blir intressantare och intressantare.
Redan i inledande ”Alfama (for Georges Braque)” slås tonen an. Gruppen är oerhört tänd. Adam Lane och Paal Nilssen-Love följer varandra i fast gungande komp, Vandermark hänger på med basklarinett medan Broos toner vecklar ut sig i full blom. En bit in i låten hörs hur Broo hämtar inspiration från Don Cherry. Något han återkommer till i framförallt den bluesigt sorgliga och vackra ”Lucia”. I den snabba och jazziga ”Tomorrow Know (for Lester Bowie)” drar han upp tempot betänkligt och ömsom sprutar ömsom stöter ur sig tonerna.
Trycket under liveinspelningen i den lilla baren i portugisiska Coimbra under jazzfestivalen Jazz ao Centro i juni 2006 är otroligt högt och ska man utkristallisera ett ord för att beskriva 4 Corners musik blir det groove. Men även om det finns element av framförallt funk, men även rock, bottnar ändå musiken i jazz. Det svänger och kränger. Bas och trummor varierar mellan tunggung och fjäderlätta rytmiska vandringar. Och det är roligt att höra hur Nilssen-Love verkligen kompar musiken. Han gör det med bravur och bildar tillsammans med Lane en rörlig grund för solisterna att bottna i. Även Vandermark och Broo följer från och till med i den riffliknande tematiken.
Adam Lane är en ny bekantskap, och en trevlig sådan. Han har bra driv och lägger vid några tillfällen i turbon med hjälp av distpedaler som fyller upp ljudbilden till nya dimensioner.
Det är en helt underbar musik som sprudlar av glädje, svett och inspiration. Vandermark växlar mellan baritonsax, basklarinett och klarinett. I den lite släpande ”Short stop (for Bobby Bradford)” skorrar han vällustigt med baritonen, i ”Spin with the EARth” rör han sig mellan det ljuvt mjuka till det kraftfullt rivande med klarinett. Jag har skrivit det förut, men det är väl värt att upprepa det, Vandermark är en mästare på klarinett. Jag blir lika glad varje gång jag hör honom på detta instrument som rätt använt är så fantastiskt.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar