Aethenor + KTL

Dronemetalgiganterna SunnO))) bjuder ofta in andra artister till sina skivor. Höstens album ”Altar” gjordes ihop med japanska Boris och ett gäng gäster där altcountrysångerskan Jesse Sykes är den mest oväntade inhopparen. Stephen O`Malleys samarbetspartners i Aethenor och KTL är däremot mer väntade val. Två sidoprojekt – i synnerhet Aethenor - som ökar min fascination ytterligare inför O´Malley och SunnO))). Ännu fler mystiska gångar att krypa in i, öronen och samtliga inre antenner spetsas och prövas på nytt.

”Deep in Ocean Sunk the Lamp of Light” är inspelad i Amsterdam, Genève, Berlin och Linz. Vincent De Roguin spelar till vardags i Schweizbandet Shora och Daniel O´Sullivan är en viktig del i brittiska Guapo som med utgångspunkt i äldre progressiva band som Magma svävar in i ett samtida experimentklimat. Ursprunget till namnet Aethenor har jag inte klurat ut, men skivans titel och de fyra låtarna är ett citat från Homeros ”Iliaden”: ”Now deep in ocean/sunk the lamp of light/and drew behind/the cloudy vale of night”.

Och visst infinner sig känslan av att vara nära havet. Krampaktigt kura ihop långt nere i fartygskroppen, med kalla händer vidröra det rostiga skrovet och betrakta bojor, rep och metallföremål som rör sig som larver med ryck och kraftig puls. Metaforer som frammanar klaustrofobi och skräck. Typiska O´Malley-signum, han har en stämpel som känns igen. Släktskapen med SunnO))) är tydliga, men Aethenor är ett annat slags väsen, ett vattendjur som sträcker upp tentaklerna mot himlen.

Den största styrkan är den täta, suggestiva atmosfären. På skivan står det att de tre medlemmarna – förutom vanliga instrument och kontaktmikrofoner – även ”spelar” på rummet. Extremt rumslig produktion, ljuden trycks ihop, med mängder av skiftningar, klanger vibrerar och sugs in och ut i en virvel av mörka ljudlandskap. O`Sullivan och De Roguin spelar båda två klaviatur, vilket skapar en levande känsla. Minimoog, Fender rhodes, orgel och vanligt piano används sällan på det här krypande sättet. Få traditionella gitarrljud, soundet kännetecknas desto mer av rasslande slagverk. Återigen, en skräckestetik, men det är gjort med suverän detaljkänsla. Elektronik samt vissa inslag av trummor och ordlös sång är de sista bitarna i det fängslande pusslet.

Stephen O´Malleys samarbete med Peter Rehberg (Pita) under namnet KTL har inte samma densitet. Projektet initierades i samband med en teaterproduktion: ”Kindertotenlieder” av Gisèle Vienne och Dennis Cooper. Delar av skivan har använts i föreställningen. Musik med färre beståndsdelar, mer linjär, kallare. Det första spåret, ”Estranged”, är nästan 25 minuter och rör sig framåt med lågmält mullrande elektronik och nakna gitarrackord som successivt etableras och ekar i en tom rymd. Längden är inget problem, snarare tvärtom, en lång, utdragen invitation som har en samtidigt vilande och hotfull aura.

Nästföljande fyra låtar – ”Forest Floor 1-4” – är hårdare med onda gitarrer och vassa frekvenser. Det är en tilltalande ljudvärld - men sunnO ))) har grävt betydligt djupare i samma grottsystem tidigare. Jag saknar nyansrikedomen och längtar efter pauserna, andningshålen. Den allra sista låten hittar andra vägar. Små ljud som studsar mot tystnaden. Gnissel, droppande klanger, missljud. En rytm ligger långt bak och pulserar. I mitt huvud en scen med blinkande ljus mot sönderhackade gitarrsträngar.

(Publicerad 2007)