Agustí Fernández

Tre fantastiska musiker tar pianotrion till mycket spännande platser. Formatet har ju en historia där den under ledning av stjärnor som Bill Evans, Paul Bley med flera utvecklat jazzens uttryck och nästan blivit ett med genren. När den spanske pianisten Agustí Fernández spelar tillsammans med de båda Londonborna (? ) John Edwards (bas) och Mark Sanders (trummor) handlar det dock inte om jazz, utan om själva essensen av fri improvisation. Ett möte mellan musiker som lyssnar och låter sig inspireras av varandra och gemensamt skapar musik i stunden. Skivan är inspelad på jazzfestivalen i Sigüenza i Spanien i december 2007.

Jag är väldigt begeistrad över ”Un Llamp Que No S’Acaba Mai”. Trion drar ut musiken i så många olika riktningar att den i vissa avseenden är nästan motsägelsefull. Fernández renhet i klangerna står i kontrast till John Edwards mullrande på basen. Edwards är fullkomligt strålande, jag kan inte släppa jämförelsen med hur Alan Silva kunde få basen att nästan explodera åren runt 1970. Men hos Edwards tar kraften aldrig över fullständigt, vilket den ibland gjorde hos Silva. Det är ett mycket genomskinligt spel, utfört med stor känslighet. Som en bit in i ”Primo” där Edwards pumpar fram tonerna med nästan distljud i kontrabasen utan att ljudbilden blir en oformlig massa. Senare i samma låt förflyttar Edwards sig betydligt närmare instrumentet, dock inte så nära att soundet blir något annat. Det är bas, han försöker inte att främmandegöra instrumentets ljud. Strålande!

Hela gruppen arbetar mycket med att styra in musiken i olika densiteter. Förtätningar växlar över till luftiga partier där tystnaden är en av byggstenarna. Fernández trivs uppenbarligen i denna miljö. Han klarar av konststycket att vara expressiv och extensiv utan att vara aggressiv. Så någon egentlig Cecil Taylor-följeslagare kan man inte säga att han är. Snarare hör jag en mjukhet även när han sprutar ur sig toner. Förutom i ”Quartro” – där han träder in i pianots innandöme och drar över de dämpade strängarna – har han dessutom en fin renhet i klangerna.

Mark Sanders sticker inte ut på samma sätt som Edwards och Fernández. Han rullar fram rytmerna i ganska stor utsträckning och undviker att bli fragmentarisk. Vilket passar in alldeles förträffligt i ljudbilden. ”Un Llamp Que No S’Acaba Mai” är en riktigt pärla!