Akira Kosemura: Polaroid Piano

Ambient, enkelt och elegant är tre ord som fångar Akira Kosemuras musik. Hans spröda piano och luftiga elektronik slår sällan gnistor, utan glider istället fram som små separerade fraser av spröd pop. Till sin hjälp har han gitarristen Muneki Takasaka och ljudkonstnären Lawrence Englishs fältinspelningar från bland annat Brisbane och Hobart.

Vissa låtar är vackrare än andra. ”Sign” är ett sådant exempel. Kvittrande fåglar, ett enkelt och gnisslande piano och subtil elektronik är allt som är där, ändå målar musiken sina katedraler mot skyn. Just fåglar och barn, som på ”Tale”, använder Kosemura flitigt i sin musik, vilket skapar en biotop där musikens historiska laddning blir sorglös. Ur musiken växer en lövskog i regnbågens färger, befolkad av barnaskaror och flockar av småfågel.

Polaroid Piano är en vänlig skiva. Det är lätt att tycka om de stillsamma och välkomponerade styckena. Jag gillar att pianot tillåts ta plats. Man kan höra hur det knackar och gnisslar medan tangenterna jobbar. Det är som att lyssna till en författare som jobbar på sin skrivmaskin. Det ger en känsla av autenticitet.

Visst är musiken vacker. Men jag saknar en skarp kontrast. Musiken blir istället lite vag i konturerna och smälter ihop utan skarvar. Det finns inget motstånd. Ibland blir den regnbågsfärgade lövskogen helt enkelt lite för vacker.