Kan du få ihop den mentala bilden av italiensk filmmusik á la Ennio Morricone, krautrock, psykedelika och Terry Riley kan du nog också se hur den San Francisco-baserade trion The Alps rider ut på vidderna och erövrar världen. Nyskapande är det inte – men ack så bra. Den lite tråkiga ljudbaserade musiken på deras två första skivor på Root Strata respektive Digitalis – och återutgivna på Spekk som en cd – har genomgått en total metamorfos. In träder kosmiska gitarrer och monotont släpiga basgångar och trumkomp.
På krautiga ”Hallucinations” seglar drömlika krafter fram i dimhöljda marker. Röster à la Gong ger rätt stämning till det upprepade beatet. ”Cloud One” maler långsamt ner den rytmiska sidan av Popol Vuh och får ekogitarrerna att glittra. Den korta ”Pink Light” är en Terry Riley-tribut som heter duga – sopransaxofonen vecklar in sig i looparna så väl att låten knappt hinner börja innan den slutar. Men kanske är ändå ”Labyrinths” bäst – som ett släpigt ledmotiv till en italiensk höjdarfilm från 70-talet. Yes!
Plagiaten är slående, men jag kan inte påstå att jag bryr mig. Trion The Alps – Jefre Cantu-Ledesma (Tarentel), Alexis Georgopoulos (Arp, Tussle) och Scott Hewicker (Troll) – gör det så bra att jag köper hela konceptet. Det får mig dessutom att engagerat plocka fram gamla Popol Vuh-skivor. Bara det är värt en eloge.
(Vecka 43, 2008)
Kommentarer
Skriv ny kommentar