Angel Kalmukia

William S. Burroughs målade mästerligt upp skrämmande världar med ord. I många av sina böcker löser han upp begreppen tid och rum med hjälp av död, myter, korruption, ejakulationer, insekter och främmande livsformer. Myt möter verklighet i mörka och ondsinta tillstånd utan illusioner av det goda.

När jag läser ”Short notations of the Kalmukia Plan” på Angels Myspace-sida är det svårt att inte tänka på Burroughs. Texten handlar om en expedition till ”zonen” vid floden Volga i ryska Kalmukia: lokalbefolkningen vågar sig inte dit, platsen ger enligt sägnen upphov till död föregången av en kort tids lycka. Mätningarna som ska göras går naturligtvis fel och katastrofen är ett faktum...

Till skillnad från på Myspace-sidan är orden obefintliga i Angels musik, man lockas att säga att de muterats till ljud. Jag antar att man ska se musiken som ett soundtrack till den korta berättelsen om Kalmukia. Inte minst som låtarna har titlar som ”Kalmukia – The Discovery, Wiring, Invasion”, ”Effect of Discovery, Test, Alarm, Catastrophy” och ”Aftermath: The Mutuation”. Ljuden formar levande historier där Burroughs ande svävar ovanför likt en ”El Hombre Invisible”.

Det är mörkt och dystert. De långa dronernas land öppnar sig där tillstånden får tid att etsa sig fast. Statiska sci-fi-landskap möter mer varierade skepnader. Stillaståendet är ett viktigt stadium och rörelser sker oftast långsamt.

Musikaliskt är det ändå inledande ”Bones in the Sand” som sätter störst spår. Det känns som att de mörkt formulerade dronerna med elektronik, cello, gitarr och diverse annat inte hunnit att lägga sin grund ännu. I stället tar denna trio – Ilpo Väisinen (Pan Sonic), Dirk Dresselhaus (Schneider TM) och den isländska cellisten Hildur Gudnadóttir – den distade slidegitarren till nya fint melankoliska territorier. Det är som en långsam filmsekvens över vidder av sand och tillstånd av vemod. Och det blir inte sämre när Gudnadóttirs sorgliga cello tar över ljudbilden. Hon krånglar inte till det, utan gör det enkelt och precist med stor känsla.

Även om ”Kalmukia” är bra i sin helhet är det lite synd att Angel inte för vidare tongångarna på ”Bones in the Sand”. Det är här de verkligen skiljer sig från den dronande mängden, och för in nya tankar och tillstånd. De övriga låtarna är hur skickligt utförda som helst och jag gillar att lyssna på dem, spännande detaljer dyker upp ur den vibrerande, ljudligt utdragna bakgrunden, men stämningar känns igen, landskap känns igen och ljud känns igen. Det behövs något mer för att det ska bli lika mästerligt som Burroughs. Men det är å andra sidan väldigt högt satta krav.

"Kalmukia" är det tredje albumet med Angel. Gruppen började som en duo 1999 med Väisinen och Dresselhaus och debuterade 2002 med ”Nr 1–Nr 10” på Bip-Hop. De blev en trio med Gudnadóttir 2004 och hon är med på ”In Transmediale” som kom på Oral 2006.

(Publicerad 2008)