Anika: Anika

Är man det minsta svag för den torra, karga blandning av dub och new wave som den kreativa postpunken så ofta hamnade i så är detta himmelriket. Tillsammans med Geoff Barrow från Portishead och hans produktionsteam Beak> har nämligen Anika (halvtyska, politisk journalist som flyttat från Berlin till Bristol) gjort ett bedårande album som liksom kryper under skinnet på en.

I grunden är det popmusik med högst igenkännbara beståndsdelar. Men det är pop som berövats alla former av glättighet och inställsamhet. Snarare låter det nervöst och smått skräckinjagande, som om verkligheten vridits om några varv och något väldigt motbjudande skapats. Skivbolaget skriver något om uneasy listening och det är faktiskt ingen dum beskrivning. Arty sextiotal i kombination med ett bastungt, grått och källarekande sound från tidigt 80-tal.

Influenserna är så tydliga att de känns omöjliga att gå förbi. Det låter faktiskt exakt som om Nico skulle ta över sångmikrofonen i The Slits och sedan släppa in Adrian Sherwood (On-U Sound) och David Cunningham (The Flying Lizards) bakom mixerbordet. Därmed inte sagt att skivan känns alltför uppenbar, platt eller opersonlig. Det skevar och kränger på rätt sätt och är absolut tillräckligt hypnotiskt och övertygande för mitt öra.

En del av charmen, eller rättare sagt den olycksbådande lockelsen, är nog att skivan består av ett flertal covers som stöpts om och fått ett annat liv. Bob Dylan ("Masters Of War"), The Kinks ("I Go To Sleep"), Yoko Ono ("Yang Yang") och Twinkle ("Terry" och "End Of The World") är artister och låtar – kända men inte superkända i original – som här förvanskats till regngrå, nästan blanksvart dub. I en slags omvänd, malande, mörk exorcism. Samtidigt låter det verkligen Anika om alltihop och det brukar ju vara ett minimikrav när man tolkar andras låtar.