När det görs på rätt sätt kan jag faktiskt fortfarande tycka att det inte är mycket som kan konkurrera med gammaldags powerpop. Visst, det kan vara pinsamt förutsägbart och tråkigt men det är undantagen, såsom Sacramentos Anton Barbeau, som får vågskålen att väga över. Barbeaus ”King of Missouri” lät som en korsning mellan Posies och Bevis Frond och uppföljaren ”In the Village of the Apple Sun” ungefär på samma sätt fast filtrerat genom ett experimentellt filter av XTC-doftande brittisk psykedelia och underjordisk Paisley pop. ”Drug Free!” befinner sig definitivt i samma härad men är samtidigt mer varierad. Den psykedeliska popen samsas här med ett mer stillsamt anslag, såsom i den vagt Beatlesinspirerade ”Leave It With Me, I'm Always Gentle” men det ges också rikligt med utrymme åt dissonanta gitarrutflykter. Ovanpå allt detta finns Barbeaus surrealistiska texter som balanserar på den härligt slaka linan mellan ren och skär nonsens och genialitet.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar