Sylvia Hallet, Danny Kingshill och Gus Garside började använda violin, cello och bas för fri impro 1988. De har inte gjort alltför många skivor, men de som kommit har varit genomarbetade och verkligen uttänkta. Musiken är upplagd som relativt korta improvisationer. Det är tätt. En åtsittande impro, som aldrig tar paus. Den rör sig fysiskt långsamt och omständligt, liksom resonerande. De elva styckena på denna cd är mycket nära den samtida klassiska konstmusiken. Det gör inte så mycket, för det är en referens bland många, och det är ett slags ”som om”, en kontrafaktisk tanke, hur den traditionen hade kunnat utvecklas utifall improvisationen inte lämnats för den totala noteringen och tolkningen. På det sättet drar arc konsekvenserna av en stark utvecklingslinje inom konstmusiken, vilken märkligt nog bara tynade bort.
Stråkklangerna är feta, fyndiga, påträngande och påstridiga; instrumenten används relativt konventionellt, det är inte direkt fråga om en omvärdering av deras praktik. Däremot lägger Hallets och Kingshills röster till en del. De öppnar nya ljudrum, expanderar och sträcker på klanggränserna. Här har de också börjat använda elektronik. Det ger en del skärsår i ljudbilden. Men, det finns anledning att fundera över det självklara i att lägga elektronik till de akustiska instrumenten. Det är en konvention i dag. Visst, det ger en del nytt, men då börjar jag jämföra med alla andra som blandar elektronik och akustiska klanger med varandra, ofta så mycket bättre med samma litet avslagna resultat.
Kommentarer
Skriv ny kommentar