Arthur Russell First Thought Best Thought

Arthur Russells musikaliska värld är svår att få grepp om, aldrig vill den vara enkel och entydig. Han vandrar mellan genrerna och skapar ibland egna, utan att vid något tillfälle mista sin egenart. Klassiskt skolad cellist, sångare, kompositör, discoproducent, allmän förnyare och ändå för evigt obskyr – hans verk passar inte in i färdiga mallar och kanske är det därför som han förblivit en typisk kultfigur. På senare tid har dock hans namn börjat nämnas oftare i olika sammanhang, i takt med att hans musik ges ut på nytt. ”First Thought Best Thought” gräver i arkiven och samlar några av hans instrumentala verk från 70- och 80-talen.

”Instrumentals” Volume 1 och Volume 2, inspelade live i New York i mitten av 70-talet, upptar större delen av den första cd:n. ”Post-rock!” var min instinktiva tanke när jag först lyssnade. Mötet mellan traditionella rockinstrument och modern kompositionsteknik med såväl minimalistiska som slumpmässiga inslag är det som jag vill definiera som post-rockigt. Fast ”Instrumentals” komponerades 1974 och inte 1994. Nästa impuls var just också känslan av att jag nog hade hört den här musiken tidigare. Så ordvalsmässigt fel jag hade, det var ju tvärtom! Jag hade ju hört den här musiken senare, bortåt femton-tjugo är senare och i en helt annan kontext.

Som lyssnare får man göra en alldeles magnifik resa i djupled. Det är framför allt den första, tidigare outgivna volymen av ”Instrumentals” som imponerar. Anledningen till att Arthur Russell inte ville släppa den här musiken på skiva är oviss. Men det är snudd på obegripligt; musiken är enastående vacker, sorgsen men ändå jublande, skör men ändå målinriktad. Min hjärna tillåts ha fullständig lekstuga med referenserna. Neu! i kammarmusikalisk skrud, Brian Wilsons intrikata, slagverksbeklädda popskapelser från slutet av 60-talet, det spontana och improvisatoriska hos Maher Shalal Hash Baz., de envetna freak-out-momenten hos Spiritualized. Jag hör vissa saker och andra hör säkert annat.

“Instrumentals” Vol 2, som gavs ut 1984 på Les Disques Du Crepescule, är långsammare och mer svepande i sitt uttryck. Dessutom framförs musiken utan trummor och, olikt den första volymen, utan något som helst popanslag. Skönheten är dock oförminskad. Första cd:n avslutas med det tidiga verket ”Reach One” (1973), skrivet för två Fender Rhodes-pianon. Stycket är flyktigt, drömskt och uppslukande. Mjuka, ekande, dröjande toner alstras ur tangenter som slås an med tålamod och finess. Effekten är definitivt sövande och hypnotiserande.

Andra cd:n inleds med ”Tower Of Meanings”, ett ambitiöst, orkesterat verk som tidigare endast släppts i mycket begränsad upplaga på Philip Glass-bolaget Chatham Square. Här möts skeva stråkpartier, stöts mot varandra, tonas snabbt ned. Stämningen är karg och sträv, närmast medeltida, och musiken har inte riktigt samma värmande charm som ”Instrumentals”. Avslutande ”Sketch For The Face Of Helen” är ett abstrakt verk för tongenerator, keyboard och inspelat ljud från en bogserbåt. Det hela framförs av Arthur Russell själv och är precis så fascinerande och underbart som det låter. Sammantaget blir ”First Thought Best Thought” ett av årets essentiella skivinköp, åtminstone i min bok.

(Publicerad 2006)