Astrïd High Blues

Astrïd
High Blues
Rune Grammofon RCD2126

Av: Jens Holmberg

Det är lätt att tro att Astrïd är ett uramerikanskt band om man lyssnar på titelspåret. Det låter nämligen oväntat likt Earth. Ensligt och kargt är bara förnamnet. Det är egentligen först när klarinetten träder in och ståbasen skjuter långsamma toner från sin jättekropp som jag inser att något inte stämmer. Sakta går det upp för mig att sceneriet sakta förflyttat sig från Emerald City till Frankrike. Närmare bestämt någonstans mellan Nantes och Marseille, där kvartetten Astrïds har sin hemvist.

Astrïd var från början en duo som bestod av gitarristen Cyril Secq och trumslagaren Yvan Ros. Sedan starten 1997 har sättningen utökats med violinisten Vanina Andreani och klarinettisten Guillaume Wickel. Soundet har också blivit mer raffinerat från att tidigare bara utforskat samspelet mellan trumma och gitarr. Det är inte bara kvartettens musik som är långsamt - de skapar varsamt och High Blues är blott tredje skivan på 15 år.

När det 21 minuter långa och Dylan Carlson-eska titelspåret spelat ut rör vi oss vidare till en komposition signerad Erik Satie. Arrangemangen på spåret Erik S är luftiga och varje klang från fingerplockgitarrer får sjunka in ordentligt innan musiken sakta rör sig igen. Det är vackert och ljudskissernas skelett är fjäderlätta. Wickels klarinett skjuter sig tätt intill gitarren och vaggar oss fram för att möta Andreanis vackra stråkar. Klangerna möts vackert där i Erik Satie-landet.

Suite är mer bombastisk. En stram gitarr tuggar rått och det rituella trumspelet ger musiken en psykedelisk känsla. Fingerplocket på låten James får mig däremot att fundera över om det kan vara en dedikation till James Blackshaw. En ren gissning förstås, men Cyril Secq spelar likt sin brittiske kollega flyhänt och vackert, samtidigt som han använder tystnaden för att ge musiken extra emfas. Tonerna som strömmar från instrumentet tillåts att riktigt sjunka in.

Jag uppskattar att Astrïd ger tystnaden utrymme. Det är inte lika utstuderat som hos exempelvis Mark Hollis solostycken, men det ger musiken en större känsla av djup när tonerna ramas in i svart. High Blues är i mångt och mycket en skiva som utforskar olika atmosfärer – sett genom tid och rum. Och det gör gruppen bra. Astrïd är också en brokig blandning av olika uttryck - ambient, 70-talsrock, folk, jazz blandas med klassiskt och samtida improvisationsmusik. Rachels och Ohayo ligger nära till hands när jag fundera över hur det egentligen låter. Men här finns också tydliga beröringspunkter med kammarmusik och Philip Glass.

Musikaliskt är det kanske inte alltid nyskapande och långsamheten blir vid vissa tillfällen till frustration – jag väntar liksom på klimax som aldrig kommer. Jag önskar att kvartetten ibland spelat ut registret för att lösgöra sig från åtstramningens tillfälliga andnöd. Men för det mesta är det vacker och rogivande och inte minst är det en skön värktablett mot den värsta vardagshetsen.

Läs mer om:

Derek Bailey 2001

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Henry Cow: Fransk tv 1973