Berlinska Absinth ger sin vana trogen ut CD i ett konvolut för en sjutums vinyl; förstås handsytt och numrerat i 300 exemplar. Detta är kanske den väg skivutgivningen går i tider av ökad nerladdning. I alla fall hör vi på Sind tjugotvå korta solon av Axel Dörner, det längsta är fem och en halv minut det kortaste nio sekunder.
Axel Dörner ger ut mycket skivor; men långtifrån alla visar hans betydelse. Vad jag alltid längtar efter att höra är hans speciella sätt att spela trumpet, att skapa en klangvärld parallell med elektronikens möjligheter på ett akustiskt instrument. Här har han satt djupa spår i dagens musik, och en rad spelare inspireras – inte bara trumpetare men också andra udda sätt att använda instrumenten som klangkroppar. På ett vis fullföljer Dörner linjen från Cage och Feldman.
De tjugotvå små styckena är lågmälda, men de fräser till, han utvecklar komplicerade ljudfigurer, ställer klanger mot varandra. Det är musik av hög abstraktion, där i viss mån strukturer blandas med stor medvetenhet om valet av parameter. Hans styrka som improvisatör är förmågan att börja med ett enkelt ljud, som spjälkas upp och kompletteras. Ofta är det en svindlande upplevelse. Själv har jag lyssnat på Sind med hörlurar. Stundtals uppstår en rumsligt omtumlande musik, på gränsen till den bästa ljudkonsten.
Det här är ett av de mest angelägna albumen på länge.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar