Black To Comm: Alphabet 1968

Som så många gånger fastslagits var det knappast någon tillfällighet att den gotiska litteraturen tog form på allvar under romantiken. Ur uttryck av skräck, mörker och mystik ämnade författare som Edgar Allen Poe, Ann Radcliffe och Mary Shelley frammana en palett av starka känslor, även bortom olika slag av rädsla, hos sina läsare. Dekoren av mörkare teman och karaktärer var på så vis lika mycket verktyg för att komma åt läsarens innersta känslor av empati, kärlek och ångest som fasa och fruktan.

Tyska Marc Richter använder under sitt alias Black To Comm en liknande estetik i komponerandet av sin mörka men ack så mångbottnade ambient. Grunden för nya albumet Alphabet 1968 ligger med andra ord i en dyster om än utblandad fonetisk scen. Här samsas kompakta technoinspirerade loopar med svarta stråkar körda genom kortvågsradiofilter och genom en atmosfärisk uppbyggnad får spåren på inte bara en utstuderat dramatisk struktur utan även en emotionell laddning. Till mörkret av hemsökta drones läggs således en ytterligare nivå av mer levande slag. Nostalgiskt klingande speldosor förvrängs likt skeva drömmar från det förflutna, frenetiska harpljud eskalerar i omfattning mot en fond av viskande bastoner och ett piano tillåts otyglat famla i mörker tillsammans med en ett raspigt sökande över olika radiofrekvenser. En väl ödesmättad bild kan tyckas men mitt i allt detta mörka uppstår något slags bisarr form av skönhet.

Liksom romantikens författare lyckas Richter ur sitt mörker väcka en rad känsloyttringar till liv. Förundran och oro men även njutning och inte minst nostalgi – i en alltigenom ganska påtaglig förnimmelse av något förlorat eller åtminstone undanskymt. Han lyckas även ta den annars ganska standardiserade ambient-genren i en intressant och relativt ny inriktning genom att blanda upp sina kompositioner med modernklassicistiska inslag (kanske mest uttryckligt i albumets sista spår, "Hotel Freund"). Oftast genom att låta förtätade ambientpassager och mer levande instrumentala delar verka i symbios men även genom att ställa dem mot varandra, som i den dramatiska "Musik Für Alle". Alphabet 1968 är dock inget direkt lättillgängligt verk. Även om det här finns en omedelbart expressiv ton är det ett album som kräver ett större antal genomlyssningar för att utforskas till fullo, ett album som lager för lager vecklar ut sig själv för att slutligen omsluta sin lyssnare av ett litet universum skuret ur högst personliga uttryck och passager. Väl där drar man dock ganska snabbt slutsatsen att detta är en liten pärla väl värd att investera otaliga lyssningstimmar i.