Hösten 1979 skedde sällsamma saker i det avlånga riket Sverige. Saxofonisten Peter Brötzmann, pianisten Alexander von Schlippenbach och trumslagaren Sven-Åke Johansson gästade landet med en turné. Ända till Härnösand nådde de där de höll en konsert den 9 september. ”Plötsligt reser (Johansson) sig, svischar med en metallsträng över golvet, går runt och bultar bastrummans framsida, börjar kasta skräp och papperslappar ur trumtrunken”, skriver Lars Westin i tidningen Tonfallet samma år.
Den europeiska improvisationsmusiken hade 1979 ungefär tio år på nacken. Från jazzen hade den utvecklats till en egen genre med sina egna klichéer. Brötzmann/von Schlippenbach/Johansson var mycket viktiga i denna utveckling. Alla tre var med på Brötzmanns epokgörande Machine Gun, Schlippenbach och Johansson spelade i duo under många år på 70-talet och Brötzmann var med i Schlippenbachs Globe Unity. Men som trio hade de tidigare inte verkat, enligt min vetskap finns i alla fall inga inspelningar utgivna.
Att höra dem tillsammans är därför mycket spännande. Performanceinslagen var en del av deras framträdanden såsom Lars Westin skriver. Men viktigare ändå är att höra hur de arbetar under jazzens härad. Schlippenbach och Brötzmann är väl i och för sig de två av de stora inom europeisk improvisationsmusik som varit hårdast knutna till jazzen, eller frijazzen kanske man ska säga, men i denna trio lurar den nästan bakom varje hörn.
Fraser av jazz tränger genom Brötzmanns eruptioner, han blåser otroligt starkt. I Schlippenbach mangel hörs rullande melodier. Det räcker att krafsa lite på ytan så träder de fram. I början av det fjärde stycket hör man bland annat hur tonerna svänger fram i högt tempo bakom Brötzmanns hårdblås. Groove! Johansson å sin sida har en infernalisk precision i det mäktiga flödet. Varje slag tycks ha en funktion, kan tyckas omöjligt när de är så många!
Men det finns också en annan sida. Sven-Åke Johansson tar sig an sitt dragspel och vid andra tillfällen förflyttar sig hela trion från den heta fronten.
Up and down the Lion – Revised mutar in ett kort ögonblick i den europeiska frijazzens historia. Ett viktigt ögonblick då den svenska publiken inte var bortskämda med frijazzturnéer med den europeiska eliten på 1970-talet. Viktig också för att den ger oss möjlighet att lyssna till denna trio överhuvudtaget.
Jag vill nämna lite om omslaget också som är signerat Sven-Åke Johansson. Med följer en affisch av ett foto taget av Sven-Åke Johansson 1976 på den då avstängda Potzdamer plats i Berlins ingenmansland. Tomheten tar plats och i bakgrunden reser sig ruinerna av det utbombade gamla nöjespalatset Haus Vaterland. På en annan bild sockeln av vad som skulle bli en staty av Karl Liebknecht och ett öppet hål i marken som en gång var en tunnelbanenedgång. Ett stycke historia.
Skivan är utgiven av bolaget Olof Bright, drivet av bland andra Soundofmusics Thomas Millroth.
Kommentarer
Skriv ny kommentar