Byetone: Typographer

Extremt tydligt. Rytmisk fulländning i en fullkomligt statisk värld. Byetone, aka Olaf Bender, skalar av tillvaron på ”Death of a Typographer”. Skarpt, mörkt och sterilt bygger han låtar som andas allt annat än optimism. När de utdragna ljuden i ” ,Capture This (Part 1)” formas står de i bjärt kontrast till den fasta rytmiken i de fem föregående låtarna med titlar som ”Straight” och ”Black is Black” och där det rytmiska språket är sylvasst.

På ett plan dansar Bender kvar på ett raveparty på 90-talet. På ett annat har han flyttat in i framtiden med matematisk precision, om än ljudbilden ger antydningar om ett levande väsen. Det är inte så kallt och så världsfrånvänt det kan vara. Ena sekunden kan rave-vibbarna störa, nästa sekund ger rytmiken både mervärde och adrenalin. Upprepningarna hypnotiserar tiden, får den att stanna upp, pågå i evighet.

Som grundare av Rastermusic 1996, vilket tre år senare blev Raster-Noton, har Bender varit trogen den statiska techno som blivit ett signum för Raster-Noton. Sedan flera år har han samarbetat med Carsten Nicolai (Alva Noto) och Frank Bretschneider i Signal men i Byetone framträder han solo med sinustoner, digitala clicks och plug-in-effekter. Resultatet är riktigt bra. Det är fascinerande att höra hur detta torra livlösa ändå formas till en levande organism när musiken rastreras genom detta konsekventa skivbolag.

Konsekvensen finns även i skivkonvolutets utformning. Lite mer än hälften av vad som tycks vara ett kursivt D där ett rakt streck genomkorsar stapeln sticker upp ur den grå färgplattan liggandes på en vit bakgrund på omslagets framsida. Typografin är lika skarp som Byetones rytmer – lika utmejslad och lika tydlig – och formen är lika stram och minimalistisk som musiken. Men oron finns där; titeln ”Death of a typographer” kopplas ihop med bokstaven – vad är innebörden? Är det ett meddelande? En signatur? Eller bara snyggt?

Många gnäller på att omslagen blivit sämre sedan cd:n tog över efter vinylen. Raster-Noton, och flera andra, bevisar att så inte behöver vara fallet. De bevisar också – återigen – att den minimala technon fortfarande har sitt berättigande.

(Publicerad 2008)