Pianisten Chris Abrahams nya album Play scar är ett lysande exempel på hur man framgångsrikt kan föra samman det abstrakta och det melodiösa. Australiensaren och The Necks-medlemmen, nu boende i Berlin, använder olika klaviatur – piano, kyrkorgel, hammond, Fender Rhodes, DX7, Nord Waldorf Q+, Prophet VS, Kurzweil K2600 – plus gitarr, tamburin, klockor, auto harp och fältinspelningar för att skapa åtta olika musikaliska utsnitt.
Variationen är stor, men en samlande punkt är att Abrahams genomgående söker upp figurer han hänger upp musiken på. De kan vara korta eller långa, bestå under hela låten eller bara under ett begränsat avsnitt. Men de medför brytningar, visar på andra möjligheter. Nu ska väl sägas att låtarna på Play scar sällan spretar och bygger på det expressiva. Men i de svårfångade ögonblicken kan helt plötsligt en mjuk slinga eller en ansats till ett arrangemang dyka upp.
I flera låtar blir de mjuka figurativa klangerna underbara små poplåtar. Spartanska javisst, men mycket tydliga. Som i ”Fly them” där den blyga ansatsen slutligen blir ett mycket vackert keyboardkomp som ligger japanska Sketch Shows mjuka elektroniska pop nära. Eller som i inledande ”There he reclined” som magnifikt lyckas få musiken att åter och åter luta sig tillbaka, men ändå inte komma till ro. ”The same time” är mer av att ödmjukt bjuda ut orgelstämmor i mjuka och vänliga rymddanser.
På ”Running out” låter Abrahams gitarren ta kommandot. Inledningens ganska ruffiga stämning stramas av, faller sönder. För att sedan börja om, med en ekoladdad orgel. ”Bird and wasps” bryter återigen mönstret, ett ambient brusande sprider ut sig i rummet, dronande ljud vibrerar. Tiden står still.
Kommentarer
Skriv ny kommentar