Chris Watson – BJ Nilsen Storm

Att spela in ljud är en av mina äldsta drömmar. Samla på naturens musik, stadsbuller och allt däremellan. Någon gång ska det projektet ta fart. Och med ett ökat intresse de senaste åren för skivor med fältinspelningar kan man sitta hemma i fåtöljen och lyssna på ljud från vitt skilda miljöer. Ibland blir det lättköpt när musiker som knep för att skapa en speciell stämning bakar in fågelkvitter, avlägsna röster och andra ickemusikaliska inslag. Men ofta tycker jag att det tillför någonting, det finns så många intressanta ljud, så mycket musik i tingen.

I en Invisible Jukebox-intervju i The Wire för något år sedan uttryckte Chris Watson (en gång i tiden medlem i Cabaret Voltaire) stark skepsis mot musiker och artister som jobbar på det här sättet. Han är bara intresserad av rena naturljud. Hårda ord kan tyckas, men om man lyssnar på Chris Watsons album med fältinspelningar på Touch är det lätt att förstå åsikten. Det är fantastiska skivor. Nedslag på olika platser, många i samband med BBC-produktioner, med en strävan att verkligen fånga en plats, en händelse, från naturens mångskiftande värld.

De rena, naturliga, ljuden rymmer myriader av färger, stämningar. I de tre långa spåren på Chris Watsons förra skiva, ”Weather Report”, kommer ett begrepp som kompositioner in i bilden. Parallellerna med skapade musikstycken är tydlig. Samma känsla får jag av ”No Man´s Land” som inleder Chris Watson och BJ Nilsens skiva ”Storm”. Inspelningar från Storbritanniens nordöstra kust höstmånaderna oktober och november 2000 –2005 som klippts ihop. Detsamma gäller Nilsens bidrag ”Austrvegr” (inspelningar från Gotland och Öland) och ett tredje gemensamt stycke. Arbetet startade med att Nilsen spelade in stormar och föreslog ett gemensamt cd-projekt ”based around our mutual interests in the rhythms and music created when the elements combine over land and out to sea”, som Watson skriver på konvolutet.

Ingenmansland. Sjöfåglarnas rike. Vinden stegrar. Vattnet attackerar klipporna. Mikrofonerna närmar sig skummet, rytmerna i vattnets möte med det annalkande ovädret är i ständig förändring. Uppstigande och nedstigande, det är en fysisk upplevelse att lyssna. Efter nio minuter ungefär är det en annan akustik, ett kort tag låter det som man har hamnat i en undervattensgrotta. Fnys-, pip- och knorrljud tar vid. Frustande sälar? Valross? Eller stora fåglar. En albatrossfamilj? Det blåser mer och mer. Sjöfåglarna återkommer, cirkelrörelser, jag kan knappt simma, rädslan, respekten för havet. Strandområden. Klipporna. Människans frånvaro. Chris Watsons mikrofoner registrerar, dokumenterar, berättar. Ickemusik som är musik.

BJ Nilsens stormkomposition förflyttar oss till Östersjön. Jag fryser när jag skriver. Jag fryser när jag lyssnar. Mycket avlägsna fåglar vid något tillfälle. Vinden och vattnet i ett mäktigt samspel. Samtidigt vill jag vara där, stå i varma kläder och lyssna på rytmerna. Är det natt? Det känns så. Åtminstone när det blåser hårt och skoningslöst. Vattenskvalpet en bit efter mitten har en mer melodisk klang. En lugnande effekt. Senare ljud studsar mot föremål. Trädgrenar kanske, något fladdrar, inspelat i ett tält? Rinnande vatten nära mikrofonerna. Små och stora element.

Det gemensamma stycket startar med djur(?)läten. Långsamma, fuktiga yl. Vattnet närmar sig och är i centrum.Inte lika mycket vindljud. Steg mot sanden, mellanrummet. Zonen innan och efter havet. Det regnar igen. Spikar. Kalla nålar. Tjocka partiklar. Det ökar och ökar och ökar. Flera nivåer av ljud. Många detaljer. En tyst rytm, komprimerat, fåglar.

Chris Watson och BJ Nilsen använder mikrofoner som sina instrument. Det är en överväldigande ljudupplevelse. Naturens enorma krafter i en renande symfoni.

(Publicerad 2006)