Trogna läsare av tidningen Wire kunde i deras senaste nummer läsa en förvånansvärt högklassig och informativ artikel om Charalambides, ett av mina absoluta favoritband. Christina Carter har sedan länge varit en av två centralfigurer i Charalambides och parallellt med detta har hon sakta men säkert etablerat ett musikaliskt uttryck även för soloformatet.
Likt Charalambides bygger Carters musik mycket på repetition och en enorm spännvidd av genrer. Detta är kanske inte helt uppenbart vid en första kontakt men ju mer man lyssnar desto mer inser man hur djupt rotad hennes hallucinatoriska gitarrminimalism är även i folkmusik, country, noise och psykedelia. ”Electrice” erbjuder fyra omfångsrika ljudskulpturer som i princip är uppbyggda kring samma ackord och som delvis skiftar fokus tack vara Carters förnämliga röst. I motsats till många av hennes tidigare släpp får vi här tidvis höra henne använda sin röst även till att förmedla fragmentariska betraktelser och inte bara som ytterligare ett instrument.
När man lyssnar på ”Electrice” kan man känna hur Carter har vridit och vänt på varje ton, förstorat upp och böjt varje ljudfragment om och om igen till dess ljudet är identiskt med visionen inne i hennes huvud. Resultatet är tillsynes oändligt, ett vackert utdraget, långsamt smältande ljudlandskap. Favoritspåret är tveklöst ”Moving Intercepted” som med sina introspektiva, viskande folktendenser får mig att önska att hösten snart är här.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar