Dagens Cindytalk har musikaliskt inte särskilt mycket gemensamt med hur bandet lät på åttiotalet. Idag hade exempelvis samarbeten med gothakter som Cocteau Twins och This Mortal Coil förmodligen varit otänkbara. Eller? Det enda som vid en första anblick återstår av Cindytalk förutom namnet är Gordon Sharp själv. Det har alltid varit hans projekt: tidigare som centralfigur i bandet, idag som ensam producent.
Musikaliskt handlar Cindytalk nuförtiden om ett droneprojekt som stundtals smeker mjukt i bästa ambientstil, för att i andra passager förvandlas till en oljudsdriven noiseakt. Tillsammans fungerar de vibrerande sinustonerna och de mjukare harmonierna väl. En gnisslande stötande frekvens övergår till ljudet av en porlande bäck i One Hundred Years Tomorrow och sammanfattar precis vad skivan handlar om. För även om det är i det lilla och med små detaljer, är det kontrasterna som bär.
Då och då använder sig Sharp av mässande röster som ligger som en skir slöja i bakgrunden. Där finns väl om möjligt anknytningen till hans forna gothdagar. Och det är där som helhetsintrycket också dras ner.
Kommentarer
Skriv ny kommentar