Circulasione Totale Orchestra_Bandwith

”Det är fest ut i Valhall i natt…” Rune Grammofons trippel CD, som vanligt i en elegant förpackning av Kim Hiorthøy, dokumenterar den norske saxlegenden Frode Gjerstads storbandsexperiment från ett antal festivalspelningar. Han har återigen samlat sina trupper för den extatiska backanalen ”Yellow Bass and Silver Cornet” (skiva 1 & 2), hyllningen till de två bortgångna Detail-medlemarna John Stevens och Johnny Dyani.

Det är inget mediokert gäng som har anmält sig till kalaset: Louis Moholo-Moholo, Morten Johan Olsen och Paal Nilssen-Love på slagverk, Nick Stephens och Ingebrigt Håker Flaten på bas, Anders Hana gitarr, Børre Mølstad tuba, Sabir Mateen saxofon och klarinett, Kevin Norton vibrafon, Bobby Bradford trumpet och Lasse Marhaug elektronik. På den tredje skivan ”Dancing In St. Johann IV” ersätts Nilssen-Love av Hamid Drake och Flaten av Per Zanussi. Som vanligt är också Jazkamer-mannen John Hegre ljudingenjör.

Gjerstads storband skiljer sig från många andra bekanta musikaliska massmöten, som t.ex. Sun Ras Arkestra, Alan Silvas Celestrial Communication Orchestra eller Schlippenbachs Globe Unity. Alla är unika på sitt sätt, men Circulasione har en självklar tyngd och en omedelbarhet som är ensam i sitt slag. Det är en ren fröjd att lyssna till. För det mesta handlar det om rena rama tumulten, en fest som spårat ur på alldeles rätt sätt. Bandwith är en musikalisk orgiastik som med sin gästvänliga brutalitet framkallar en nära toxisk lycka utan en tanke på morgondagen.

Jag slås av att det är ett under att allt hänger ihop egentligen, knappt en kaosmatematiker skulle klara av att analysera situationen. Som ca. 12 minuter in på första skivan, då Circulasione, som ett enda stort och berusat vildsvin förgäves försöker att ställa sig på två ben. Men den inre slitningen mellan rus och förmåga tycks ödelägga all vilja och ge efter för en dånande tornado. Och sedan Marhaug, som väljer sina tillfällen med en helt osannolik precision. Som en galen Nikolas Tesla försöker han med diverse elektriska urladdningar och sprakmaskineri att kicka liv i det berusade vildsvinet. Så tänds ljuset i taket. Festen lugnar sig. Man torkar upp, bär bort söderslagna partitur och leder hem en och annan. Saxofon, trummor och vibrafon sluddrar lågmält med varandra och skrockar… Sedan står det inte på förrän festen är igång igen. Denna gång med en energi som ingen riktigt vet var den kommer ifrån, som om den fysiska förmågan äntligen lyckats övermanna den sista återstående droppen förnuft. Någon vill ta bilen. Andra hindrar. Som det enda nyktra vittnet ler lyssnaren åt den makalöst surrealistiska konversationen.

Så är festen plötsligt över. För tidigt för vissa och på tok för sent för andra. Någon mumlar att det här måste göras om igen. En trippel cd, en fest i dagarna tre. Kvar står kapellmästaren och undrar vem som städar.