Man kan närma sig ”Albi Days” med trion The Contest of Pleasures (John Butcher, Axel Dörner och Xavier Charles) på i huvudsak två sätt. Antingen tar man det för vad det är, struntar i hur den är skapad och bara lyssnar, eller så anammar man och leds av hur den växt fram genom ett raffinerat inspelnings- och mixningsförfarande. Det är bara att välja, båda vägarna fungerar bra.
Går man första vägen möter man fem delvis olika improvisationer på saxofoner (John Butcher), klarinett (Xavier Charles) och trumpet (Axel Dörner). Även om regelrätta toner finns med i ljudbilden bygger improvisationerna i det mesta på andra tekniska sätt att få fram ljud. Uppfinningsrikedomen är stor och musiken detalj- och händelserik. Det puttrar, susar, bubblar, trummar, gnisslar, knorrar. Tillbakahållna partier av korta ljud förlöses i långt hållna starka toner eller ljud. Tystnad möter täta myller.
Medan ”Les Oignons” i stort bygger på gälla utdragna toner från framförallt klarinett förändras de höga tonerna på ”Winter Squash” genom en sakta slide-effekt. ”Les Cornichons” har ett nästan industriellt skimmer över sig och i ”Garden Cress” har de små ljuden företräde. ”Karfiol” är mest varierad med block av tystnad som omgärdar olika stråk av ljud; gälla toner, luftströmmar genom munstycken och klaffar som trycks ned.
Jag gillar vad jag hör. Musiken ger upphov till olika reaktioner, jag kan irriteras av de gälla tonerna, glädjas åt detaljer, flyta med i nästan droneaktiga partier. Men ska man problematisera finns det ändå en begränsning i floran av ljud. Hur kreativa de än är i sitt skapande återkommer vissa favoritljud med jämna mellanrum. Och utflykterna i den instrumentella zoologin är inte längre lika spännande som för några år sedan. Men det förtar inte helhetsintrycket.
Medvetet har jag utelämnat att beskriva ljudens klanger. Även om det naturligtvis hörs när man ”bara” lyssnar förstärks intrycket med vetskapen om att musiken är inspelad på tre olika ställen; i en stor sal, i ett mycket resonant förrum till ett kapell och i en torr studio. Alla på den franska orten Albi. Sedan har timmar av musik mixats ihop och jag kan bara hålla med John Butcher när han skriver: ”The four of us then made pieces, edited from the many hours of music. Music concrete, composition maybe, that still, most of the time, to me anyway, sounds like musicians improvising together”. Den fjärde i det här fallet är ljudteknikern Laurent Sassi.
Axel Dörner är den som bäst klarar av att ta fram ljudens olika resonanser på ”Karfiol”. Torra miljöer möter miljöer med stort naturligt reverb på ett mycket spännande sätt. Avstånd mellan mikrofon och ljudkälla är en annan inspelningsteknisk detalj som gör att ljudens ”kropp” förändras. Samtidigt låter det på intet sätt sökt. Olika upptagningar flyter in i varandra och jag kan inte påstå att jag någon gång hör att det är ihopmixat. Däremot hörs det, framförallt på Laurent Sassis mix ”Les Cornichons”, att ljuden är mixade. Bland annat loopen som ger början av låten dess mekaniska och industriella färg. Låtarnas olika stämningar är därmed ingen slump, utan utvalda i ett senare skede i studion.
Vad är det då med detta, kan man undra i tider av elektroniskt skapad musik som bygger på att olika ljud sätts ihop i en dator. Ja, inom den improviserade musiken är det ganska sällsynt. Det råder en nära nog allomfattande uppfattning om att improviserad musik är en musik för nuet. Inget man i efterhand går in och förändrar, då försvinner ju själva tanken.
Men uppenbarligen behöver det inte vara så. Det visar The Contest of Pleasures med stor övertygelse.
(Publicerad 2006)
Kommentarer
Skriv ny kommentar