Tre formationer av den eminenta norska gruppen The Core. På ”The Art of No Return” spelar de den norske saxofonisten/klarinettisten Vidar Johansens långa stycke med samma namn med en utbyggd grupp. På dubbel-cd:n ”Golonka Live”, som kom förra året, finns inspelningar med både förre saxofonisten Kjetil Møster och den nye Jørgen Mathisen.
På det nya albumet ”The Art of No Return”, inspelat i januari 2009, har The Core – som förutom Jørgen Mathisen består av pianisten Erlend Slettevoll, trumslagaren Espen Aalberg, basisten Steinar Raknes – sällskap av svenskarna Jonas Kullhammar och Magnus Broo. Och av Vidar Johansen som i sammanhanget är något av en ålderman med en karriär på den norska jazzscenen sedan 70-talet . Han har spelat i en mängd olika sammanhang, med Jon Eberson, Jon Balke, Bugge Wesseltoft bland andra. Förutom att han har skrivit det fyrdelade stycket ”The Art of No Return” spelar han baritonsaxofon och basklarinett.
”The Art of No Return” är skitbra jazz. Det finns en underbar nerv i musiken. Den spritter av liv, tar sig an skiftande skepnader med arrangemang som bryter igenom den uppsluppna stämningen. Det svänger hårt, alla solister får utrymme att spela både fritt och tillsammans med välskrivna arrangemang. Arrangemang som varierar mellan skarp Mingus-estetik och grovkorniga stöttor som stagar upp.
De skrivna delarna är viktiga, de lyfter upp musiken, ramar in och styr den dit Vidar Johansen vill. Frihet under ansvar läste jag att någon skrivit om The Core – mycket passande även här för denna skiva. Det hindrar inte att solisterna har stort utrymme att göra sina röster hörda, och genomgående är det en väldigt hög kvalitet på musikerna. Det fina är ändå att både själva stycket och solona får ta plats. Gruppen bildar en enhet där helheten är större än de enskilda delarna.
Superba ”Golonka Love” spelades in live vid tre polska spelningar under 2007 och 2008. En början för Jørgen Mathisen, ett avslut för Kjetil Møster (som lägger krutet på pop/rockbandet Datarock läser jag mig till på nätet). Och naturligtvis är det ingen lätt match för Mathisen att ta över efter Møster. Han har ju med sitt intensiva spel fulladdat av energi och råhet tidigare satt prägel på gruppen. Tillsammans med framförallt Slettevolls piano har de fört in John Coltranes frijazz, så som den lät några år in på 60-talet, i den norska nutiden. Frijazz som inte bangat för melodier och fasta rytmer. Så är det även på denna dubbelskiva där Møster spelar på den större delen.
I melodisk och rytmisk mening har The Core inte förändrats nämnvärt i och med Mathisens inträde. Espen Aalberg och Steinar Raknes är lika tunga som någonsin och bygger i vanlig ordning upp kraftfulla fundament. Influenserna har däremot förflyttats från Coltrane till Miles Davis, och då den elektrifierade perioden i början av 70-talet. Slettevoll är tung och skitig på Fender Rhodes (annars spelar han piano). Hela soundet är skitigare. Med tanke på detta är det intressant att han egentligen inte har ett lika bröligt sound som Møster. Han lägger energin på ett annat plan, där Møster går åt det kraftfulla och yviga går Mathisen åt det mer kärnfulla. Mathisens ligger dessutom oftare i ett ljusare tonregister. Det hindrar honom inte från att också löpa ut i vilda och tonrika haranger. Det tar ett tag innan jag riktigt kommer underfund Mathisens spel, men väl där är jag överväldigad.
Sedan debuten 2004 har The Core släppt sex album. Med tidigare indiska inslag och nu sviten av Vidar Johansen och ny saxofonist visar det att gruppen aldrig står stilla utan hela tiden utvecklas. Det kan tilläggas att DJ Lenar på skivspelare dessutom lägger till en hel del häftiga sounds på en av de tre liveinspelningarna på ”Golonka Love”.
Kommentarer
Skriv ny kommentar