Rhordri Davies, Lee Patterson, David Toop målar upp ett sceneri tillsammans. Ett skådespel helt utan röst. Lee Patterson släpper ut olika slags fältinspelningar i ljudfältet, vilket ger associationer till något jag tror mig känna igen, fast jag vet inte riktigt vad. Därigenom byggs en lätt mystisk stämning upp. Det passar ju ganska väl ihop med Davis elektroniska sagor, sådana han brukar berätta med sin litet lojt lugna elförstärkta harpa.
Stämningarna lyfts fram i titlarna på styckena: "A Salamander lives in the fire, which imparts to it a most glorious hue", "From the ashes springs a seven-pointed flower", "In Ashes lies the Salt of Glory" etc. Detta ger musiken en dov ödesmättad stämning, som de tre fint hanterar i en ganska traditionell kulminationsestetik. Här finns uppladdning, topp och utklingande passager i styckena. De förmår skruva upp förväntningar och känslor så att en ödsligt klingande ton just upplevs som ödslig och laddad, fast den egentligen är en ganska banal överenskommelse hur ödslighet borde låta. Men det är lätt att gå med på vad jag hör.
Och egentligen tar dessa tre musiker spjärn mot John Cages estetik - och föser bort den, de avlägsnar sig från David Tudor, Zen, Nam June Paik och allt ni vill av rabulistiskt avant garde. Nej, här är en trio som vill ta med musiken till moderniserade stämningar före Cage, det är en utveckling av romantiken i modernistiskt renad form. Och det är märkligt hur de lyckas återskapa naturen i musiken; abstraktionen är borta. Och när skivan är slut snurrar mina tankar vidare där jag sitter avslappnad i fåtöljen, det dröjer inte länge förrän jag kommer ihåg Ralf Lundstens musik.
Det är ett intressant fenomen, hur inom bildkonsten en hel skola målare återgår till naturimiterande och mytfyllda bilder. Lika intressant som hur denna suggestiva musik växt fram ur ett landskap som skrubbats rent på onödig gestik. Spännande musikalisk romantisk retro men med samtida medel.
Kommentarer
Skriv ny kommentar