Erdem Hevacioglu: Wounded

Erdem Helvacioglu heter en ung turkisk tonsättare som 2006 gav ut ”Altered Realities”, en soloskiva med akustisk gitarr och liveelektronik. Den är inte bra. De processade strängljuden låter som om de bäddats in i grädde, elektroniska harmonier har kavlats till smördeg, det är himmelskt vackert och helvetiskt tråkigt. Att samme Helvaciouglu gjort ”Wounded Breath” är svårt att förstå.

I likhet med många skickliga elektronmusikkomponister har Erdem Helvacioglu både lirandet i händerna och behärskar den skrivna musikens stora former. En ganska god representant för dagens konstmusikaliska dubbelansikte: att å ena sidan arbeta inom en tradition, i det här fallet den akademiska elektroakustiska musiken, men å andra sidan också ha en fot i utanför, i improvisationen och den experimentella electronican. På den här skivan är Hevaciouglu ändå djupt förankrad i akusmatisk musik, alltså ”lyssningsmusik”. Musiken är inte lätt att ta till sig, men rymmer en del omedelbar tillfredsställelse.

”Wounded Breath” består av fem spår som tematiskt hänger ihop genom sina ämnen: hav, eld, rullande glaskulor, en spegel och så titellåten, någonting med andning. Musique concrète trodde ni, men tänk istället på abstrakt musik med konkreta, diskreta, ibland aggressiva ljud. Fragmentariskt. Ytor med sprickor. Övertonsrik noise. Subtil drone. Slagverksliknande ljud som inte hörs i orkesterdiket – frågan är om de hörts utanför Erdem Helvaciouglus dator.

På skivan använder han också gitarr, fanken vet hur. Ingenting påminner i vart fall om stränginstrumentet, men det känns inte som ett viktigt ställningstagande för honom att lösgöra ljuden från gitarrkroppen. Snarare att omvandla den till en ljudalstrare bland andra. Musikaliskt är det i vart fall konceptuellt och storstilat, begåvat framfört och faktiskt – trots allt mossigt man kunde skylla EAM för – musikaliskt väldigt fräscht.

Spåren är långa och det längsta är min favorit, ”Lead Crystal Marbles”. Helvaciouglu skriver i texthäftet om varje låt, så här låter det om denna: ”The fascinating sound of glass marbles. All dropping. Simultaneously. Their separate ways. Rolling and turning. Some like giant balls. Some like tiny drops. All coming to rest. Wonderful memory of the lead crystal marbles.” Av den bilden, som kanske fungerat som ett alternativt partitur, har blivit ett 17 minuter knivskarpt ljudäventyr av enorm tonal rikedom, glaskulor som skulptureras precisiöst. Ändå är det inte strängt komponerat, det är väl sammansatt men också lite löst i kanterna. Känslomässig och logisk – kan musik låta så?

På ”Below The Cold Ocean” förser Helvaciouglu lyssnaren med fantasier om arktiska hav, en atmosfär för människor i kärv natur, dykare som färdas under ytan och skridskoåkare som glider där uppå. I ljudväven hörs ekon, jag tänker på sjungande valar som söker efter varandra, och i långa skär skapar skridskoåkaren kristalliska splitterljud. Ändå – det bildlika är bara förrätten. Efter några lyssningar, det är då det musikaliska materialet växer.

Avslutande ”Wounded Breath”, som kompositören liknat vid en gammal dam som på sin dödsbädd minns och gräms över livet, är jag inte lika förtjust i. Den håller inte samma intensitet som de tidigare spåren, Helvacioglou verkar ha haft för många bilder i sin inre framkallningsapparat. Resultatet är splittrat, infallsrikt men osorterat. Lite snopet som avslutning på en i övrigt lysande platta.

Erdem Helvaciouglu är hursomhelst en sällsynt begåvning. Tro mig, om honom kommer vi att skriva mer.