EST_Leucocyte

In i musiken. In. In. In. ”Leucocyte” tittar på mig. Jag väntar. Väntar. Och när jag börjar lyssna är det svårt att föreställa sig att Esbjörn Svensson avled i en drunkningsolycka i juni. Musiken är så levande. Han finns där, i musiken, i flödet, vid pianot, med sina kompanjoner Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Skivan spelades in under en turné, i Sydney, Australien, i januari i år, under två dagars improviserande med gruppens ljudtekniker Åke Linton vid rodret. Nio timmar komprimerades till drygt 70 minuter. Allt var färdigt, mixat, och skickat till skivbolaget innan den ödesdigra dagen. Omöjligt att inte ställa sig frågan: hur hade nästa kapitel sett ut? För det är en friare trio, på väg in i någonting annat, mycket känns igen, självklart, men i mina öron är det här ett stort steg framåt jämfört med tidigare skivor. Jag såg bara e.s.t. live en enda gång, det var bra, stundtals mycket bra, men inte lika öppet.

”Decade” startar skivan. Ett kort stycke med enbart piano. Dörren öppnas. Vi är välkomna att stiga in. Sedan följer den tvådelade ” Premonition” med undertitlarna ”Earth” och ”Contorted”. Berglunds bas är i mitten, vandrar, runt, runt, runt, trummorna är som knivar och gafflar, innan tempot ökar. Esbjörn Svensson har ett underbart flyt, spelar som i trance, melodier, teman, stämningar, groove flyter ihop, här, just här, men på hela skivan, basen börjar skorra, den brukar göra det, när Berglund blir varm i kläderna. De jobbar igång en puls, ett groove, spelar som en organism med sex händer, innan det sakta hackas sönder, bryts ner, krymper, ekar långt borta. Den kortare halvan är lugnare, vilsam, med elektroniska ljud som vrider sig, ansikten förvrängs, en motpol till Svenssons rinnande, fint balanserade spel.

Nästa låt heter ”Jazz”. Och jajamen, det är jazz, en hårdbopexplosion, tillbaka några steg kan man tänka, och, ja, på ett sätt, men det är härligt att höra e.s.t. vrida igång en intensiv jazzbubbla som spricker upp i ett stort, svettigt leende. ”Still” är stillsam, den minst intressanta låten, elektroniska ljud ligger och lurar även här, men om tiden försvinner på ”Premonition” är det alltför stillastående. En lätt gungande känsla tilltalar och det är snyggt när melodin blir starkare och starkare på slutet. Men den kommer inte lika nära som resten av skivan. ”Ajar” är en kort meditation, också lugn, reflekterande.

Den fyrdelade ”Leucocyte” (Ab initio, Ad interim, Ad mortem, Ad infinitum) går in i många olika stämningar, landar i en experimenterande zon. ”Ab initio” är hård, radiofrekvenser i bakgrunden, musiken bankar, slår, pumpar, står på en metallisk plattform, och Esbjörn Svensson Trio bygger upp en ångvält. Jag sugs in i det snurrande hjulet, sträcker ut armarna, tar på kraften, energin. ”Ad interim” är en minut av tystnad. Varför Esbjörn Svensson ville ha det så är oklart, men logiskt, en paus, efter det stora utbrottet. ”Ad mortem” och ”Ad infinitum” är fascinerande utflykter i ett mer elektroniskt sound. Skärande, klagande, kantiga, trasiga klanger och beats som möter en sorgsen, svävande melodi. Det är väldigt bra. Liksom de sista dröjande minuterna, som har mycket mer gemensamt med experimentell elektronisk musik än något vi normalt kallar jazz. Vingligt, mörkt, mystiskt. Gåtfullt. Som själva livet.

(Vecka 43, 2008)