Fire! with Jim O´Rourke: Unreleased?

Fire! with Jim O´Rourke
Unreleased?
Rune Grammofon RCD 2111

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-06-01 17:50

Jag höll på att börja som en vanlig jazzrecension. I kompet har vi Andreas Werliin på trummor och Johan Berthling på elbas. Jim O'Rourke spelar gitarr och synth. På barytonsax och elektronik hör vi Mats Gustafsson... så ungefär.

Werliin spelar som vanligt tungt maniskt repetitivt och effektivt. Berthlings bas skjuter musiken framför sig i en ständigt stegrande rörelse. Kraften är oemotståndlig och det låter som om de spelade i uppförsbacke hela tiden. Men inte makligt. Motståndet skapar adrenalin i stället för mjölksyra.

Ljudbilden är stor och rymlig. Elektronisk, vass, skärande, men också litet ambient i utkanterna. Allmän alltså, utan direkta påståenden. Sin sorts ornament.

Smaken på anrättningen är en extatisk blandning av noise, bråkrock à la Sonic Youth – men också de där speciella kroppsuttrycken som grupper som Arbete och Fritid hade. Då tänker jag på den där transen, det där gunget med överkroppen. Det ovillkorliga som likt en drog kastar – eller vill slunga – oss ut i extasen. In i det viljelösa. Avsikten är att vara avsiktslös.

Det blir tydligt i de elektroniska passagerna. O'Rourke matar på med fyrverkerier och rytmiska strålknippen som bor grannar med kaos, alltså rundgångar och annat slumpmaterial. Hans expressiva rockerfarenhet är obarmhärtig. Men det fina i den här ljudbilden är hur bas och slagverk liksom sitter glömska av allt omkring dem och bara nickar och gungar med slutna ögonlock. De andra flyter med. Det kunde ha slutat illa med andra musiker. Nu blir det i sämsta fall ett slags bakåtlutat tungt beat för de andra att leva upp till. Bitvis är det butter rockmusik.

Jag tror de har en skön stund. De tycker nog om att få röra sig i det igenkännliga. Men det är inte där jag själv helst lyssnar på dem.

Och så är vi där i jazzen igen. Det här är gruppmusik. Musik som är strukturerad som traditionell jazz med komp och solister. Säg inget annat. Där fanns det jämt en kapellmästare, även om de andra fick utrymme för soli, det hörde till reglerna och artigheten. Alla fick vänta på sin tur. Och kapellmästaren kunde vid tillfälle också lattja litet på ett instrument som inte var hans huvudsak.

När Mats Gustafsson inte spelar barytonsax skickar han ut elektroniska ljudvågor i musiken som är mäktiga. Han kan skära tjocka skivor ur slumpen och slunga dem mot oss med större kraft än många. Men det gör också andra än han.

Det är när han spelar sax det händer grejer. Ingen har hans ton.
Ingen i gruppen Fire! – förlåt mig!! – har hans aura och tilltal. De är skitbra. På samma sätt som Reggie Workman och Elvin Jones är lysande med John Coltrane. Eller Scott LaFaro är briljant med Bill Evans för att nu använda en lågmäldare version av samma starka energi.

Energin är enorm här. Gustafsson spelar dansant transmusik på sin barytonsax på ett vis som förutsätter de andras närvaro, men hur vänlig jag än vill vara, visst är det han som gör detta album.
41 minuters deltidsextas. Och att få flämta högt tillsammans med O´Rourkes ilande elektronik dessemellan laddar upp njurarna extra. Det är inte dumt det heller.

Rollfördelad gruppmusik med förmerad muskelmassa som stundtals finner nya skimrande ögonblick. Det är inte ofta jag uppriktigt kan säga så om någon musik. Det ska vara Stan Getz eller John Coltrane eller Peter Brötzmann eller Börje Fredriksson eller Mats Gustafsson till det. Och då handlar det om sax.

Derek Bailey 2001

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Henry Cow: Fransk tv 1973