Fire!: (without noticing)

Fire!
(without noticing)
Rune Grammofon RCD 2146 (Border)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: sön, 2013-09-15 15:08

På skivbolagets hemsida kallas Fire!s musik för eklektisk. Och det stämmer väl, det behöver inte vara en kritisk beskrivning.
Kanske skulle jag hellre säga postmodernt. Nu tror jag inte gruppen intresserar sig för de termerna. Jag ser snarare saken så här: det är ett collage av stilar och ljud de älskar. Ett uttryck som skapats på helt andra platser. Här slår mig ju en sak, nämligen de många uttryck av sakral karaktär som samsas. Det finns i musiken en rad strömmar av olika andlig karaktär, mer eller mindre uttalat. Det har varit energi för allt i från Ayler till olika slags hårdrock och Death metal. Kanske noise håller sig fritt från detta med sina rötter i den rationalistiska delen av modernismen. Tror jag i alla fall.

Annars samsas rituella och besvärjande drag i musiken. Så också här. Jag vet inte hur många andligt intresserade, ja, till och med troende, gamla saxofonhjältar som besöker oss via Mats Gustafsson: Bengt "Frippe" Nordström, Albert Ayler, Frank Wright. Och själv intar han predikarens roll i den ritual som heter Fire!.

Han öppnar mötet med fräsande och sjudundrande utspel på elektronik. Här hör jag hur han gått framåt. Det är inte bara en parameter längre, nu skimrar oljudet av ljus. Det bländar och glimmar. Det är en fullständigt magnifik öppning. Fritt. Ett rosenrött moln som sänker sig över församlingen som en uppenbarelse.

När de andra träder in blir det rit och mässa enligt känt mönster.
Andreas Werliin håller pulsen uppe, dunkar fram en stämning på slagverket om och om igen. Precis som en korgosse som i trans svänger sitt rökelsekar fram och åter, fram och åter, så att församlingen verkligen känner hur riten bor i hela kroppen.
Johan Berthlings bas stöter på, rumlar runt, håller också ordning men i vidare mening. Inga rum får glömmas, rörelserna måste vidgas. Det är starkt och ger en extatisk känsla.

Alla tre ihop spelar med en enorm värme och tro. Jo, just tro, men tro på den egna musiken, en övertygelse att det de släpper ut är av godo. Det är här eklekticismen kommer in. Denna jazz-drone-metal-noise-blandning finns i delar redan, och de är sådana de avgudar. Därför sätter de ihop dem. Till en egen liturgi och ritual. Där onekligen Gustafsson har en framträdande roll, vilket ju understryks av att saxen då och då dubblerats. Klangen blir fetare, predikan mer salvelsefull där uppe i hans frijazzpredikstol. Av och till lyfter Gustafsson över de andra. De håller sig till sina roller, för detta är ingen frijazzgrupp där var och en tar ordet innan det är ens tur.

Det är Gustafsson som är frijazz, älskare av all musik som ryker. Spänningen mellan hans extatiska rituella frihet och kamraterna är kanske själva dynamiken i Fire!? Under alla omständigheter demonstrerar skivan att Mats Gustafsson just nu är på en andlig och musikalisk topp. Lyssna på hans utvikningar, inpass och rymningsförsök från det rituella upplägget. Han brölar på orgel, skapar gnistrande elektronik och både sjunger och stönar och vrålar på sax, gärna förstärkt med sig själv som pålägg. Musiken ryker från början till slut.

Dessutom är skivan välgjord genom att den är en studioprodukt, den har bearbetats konstnärligt på ett annat vis än som är möjligt under en konsert. Det är övertygat, det är vackert som ritens kompromisslöshet. Det är så man kan bli religiös.

Youtube: Wildbirds & Peacedrums

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: Entourage