Fire_You Liked Me Five Minutes Ago

Fire! – detta enkla men talande namn på en underjordisk powertrio med Mats Gustafsson, Johan Berthling och den trummande hälften av Wildbirds & Peacedrums, Andreas Werliin, låter redan på pappret som en drömsituation för den svenska, för närvarande underbart flytande, jazz och improvisationsscen. You liked me five minutes ago (den enigmatiska titeln är hämtad från den amerikanske poeten Robert Creely) är trions debut där vi, i väntan på skivan med solo sopransax, får nöja oss med att Gustafsson bl.a. klinkar loss på ett Fender Rhodes-piano!

Ibland blir man lite fundersam över svensk musikpress. Det här är ett band som borde få mycket mer uppmärksamhet än många andra utstuderade konstigheter som fyller dagstidningarnas kulturbevakning, särskilt eftersom det här inte är någon som helst ”svår” musik. Knappt ett ord skrivs. Möjligen på grund av att de ligger på ett norskt bolag eller på att musiken inbegriper en saxofon, ett svidande faktum som tycks vara en omöjlighet till och med för en nedladdningsstark indiepublik.

Hursomhelst. Det här är ett band som jag av ovan anledning vill hylla besinningslöst. Men det är inte helt enkelt. Kort sagt: musiken är strålande, bitvis på gränsen till gåshudsvarning. Det är en sakta-men-säker utveckling av tunga komp som lika sakta-men-säkert träder in i polyfona ouvertyrer, ibland som om Black Sabbath och Neu skulle ha delat replokal på nykter tid. Men med tanke på musikerna involverade så ställer jag höga krav. Det är detta ’sakta-och-säkert’ som efter fler omlyssningar bildar en beska. Projektet är för snabbt hopkommet, helt enkelt inte instämt. Det är musik som är improviserad, visst, men formen är uttänkt från början. Så känns det i varje fall. Det är lite som det där begreppet ”skivsamlarmusik”, dvs. man spelar en musik som låter som ens egen skivsamling: lite frijazz, lite Sabbath, lite kraut... Ibland som om Cream blivit producerad av Conny Plank… Nico dyker upp, nynnar och hojar en stund och leds ut… (varför får hon inte stanna?)

Jag vill inte inbilla någon att den här skivan är ett magplask, långt ifrån. Det är som sagt riktigt bra. Men ändå irriterande när man hör att under allt detta finns det en stor potential som verkar hållas tillbaka. Det känns litet som det gamla Sveriges paranoida analys av Stenmarks (objektivt perfekta) första åk… ”ja, det slirade en aning men han kommer i andra åket”.