Flow Trio: Rejuvenation

New York som jazzstad har vuxit till en hel mytologi, där den livliga down town-scenen är och förblir dess hjärta. Det var i New York det exploderade i mitten av sextiotalet. Big bang: Coltrane, Ayler, Shepp… Men ändå är det nästan komiskt att så gott som varenda nutida blåsare från Manhattan beskrivs som ”legend”. Bolaget ESP, som återuppstod 2005, har sedan en tid släppt en rad skivor som går i den traditionella frijazzens tecken, senast en skiva med Flow Trio med tenorsaxofonisten Louie Belogenis i spetsen.

”Rejuvenation” är trions andra skiva. Den första är liveskivan ”the Flow” som släpptes för ett par år sedan som download-only på Ayler Records. I den nya skivans ”liner notes” kallas Belogenis just för legend och en av frijazzens ”giganter”, även om jag vågar påstå att ganska få har hört honom. Något mer kända är dock de övriga medlemmarna: gitarristen Joe Morris, som här galant ställer sig bakom kontrabasen, och trummisen Charles Downs. Värt att veta är att Downs tidigare hade namnet Rashid Bakr och under åttiotalet kunde man höra honom backa upp bl.a. Cecil Taylor, Billy Bang och Jemeel Moondoc.

Nåväl, även om det New Yorkska skrytet ibland kan irritera är det trots allt musiken som skall tala för sig. ”Rejuvenation” talar klarspråk. Det är jazz av det friare slaget, utan att för den delen försöka få taket att lyfta. Skivan inleder med ett par lugna solomoment som bildar en angenäm fond för den sedan accelererande friformen. Belogenis har en egen röst där han arbetar med tenorens register nedifrån och upp. Han tar satts långt nedifrån och ibland följer Morris och Downs ned i brunnen, ibland får de Belogenis med sig upp till ytan. Downs har ett tillbakahållet spel som jag gillar och som emellanåt påminner om Steve McCall. Han spelar på gränsen mellan regelbundenhet och fritt flöde och vet när det är dags att lägga in stöten. De är samspelta och står trion på kvällens program någonstans i närheten så tveka inte. Jag har ännu inte hört liveskivan men att döma utifrån detta material gissar jag på en jazzkonsert som tillfredställer både ”spiritualisterna” och ”the hard blowers”. ”Rejuvenation” är nog inte emblem för nytänkandet inom frijazzen, men det är egentligen inte många plattor som är det heller. Är man såld på tenorsax är det bara att njuta.