På sitt nya och tredje fullängdsalbum blickar Keith Kenniff genom sitt pianoalias Golmund tillbaka mot barndomen och det förflutna. Utifrån 15 spår, samtliga under titlar med tydlig spatial koppling, tecknar Kenniff ett slags inre karta över vilken landskap av känslotillstånd och upplevelser ur det förgångna fångas och manifesteras i musikalisk form. Det är ett intressant emotionellt extrakt av erfarenheter som inte bara färgar Famous Places konceptuellt utan även ämnar ta fasta på en rumslig koppling mellan musiken och erfarenheten.
Hur dessa platser (vilka varierar från rent konkreta geografiska mål som "Bergen" och "Alberta" till mer abstrakt specifika platser som "Hope Avenue" och "Jones Beack Dunes") faktiskt låter tycks här filtreat genom Goldmunds ständigt nostalgiska filter.
Dock har även en musikalisk utbyggnad - att använda utveckling vore kanske väl laddat - skett i och med att Kenniff expanderat sina kompositioner från ensamt piano till ensamt piano med försiktiga ambientinslag. En petitessartad utbyggnad kan tyckas men känner man Goldmunds tidigare produktion vet man att det allt som oftast är de små beståndsdelarna som får störst effekt - och så även här.
Kvar finns dock den redan etablerade kompositionsstrukturen där samtiliga spår följer mönstret av korta brottstycken som ämnar fånga just känslotillstånd snarare än intrikata mönster. Kvar finns även den storstilade tekniska skickligheten medelst vilken Kenniff aldrig upphör att förvåna, trollbinda och låta sin kreativtet beröra.
I detta laddade uttryck finns utrymme för många minnen, känslor och tillbakablickar. Och det är - trots att hela den konceptuella rumsligheten ibland tycks mindre viktig än torftig sentimentalitet - svårt att inte tycka om Famous Places. Ett album som präglas av sentimentala sinnebilder, en i längden enahanda estetik och snarare träffar sin lyssnare i hjärtat än i hjärnan.
Kommentarer
Skriv ny kommentar