Gregor Samsa 55:12

Gregor Samsa är mannen i Kafkas novell "Förvandlingen" som en morgon vaknar och upptäcker att han under natten förvandlats till en skalbagge. Men hur dra paralleller till bandet Gregor Samsa från Richmond, USA? Kanske handlar det om den drömska stämningen i musiken, om själva uppvaknandets tillstånd då hjärnan och tankarna fortfarande står i lika stark koppling till det nyss drömda som till verklighetens ljud som bryter in.

Några omedelbara referenser som dyker upp redan vid första genomlyssningen är Low, American Analog Set och Mogwai, en slags ambient pop med andra ord: långsamt uppbyggda, stämningsmättade, uppemot sex–sju minuter långa låtar; stillhet, pauser, svepande, ibland distade, manglande gitarrer, klinkande piano, stråkar, skrapande, svagt elektroniska ljud i bakgrunden och viskande/änglalika röster.

De tyngre ljudsjoken i "Even numbers" kan påminna om Swans: obarmhärtigt dundrande trummor, ihärdiga gitarrer och ljuvt skärande stråkar bildar en ogenomtränglig matta eller väv – liksom i de sena 80-talets och tidiga 90-talets shoegazer-landskap (framförallt det sound som Slowdive skapade). Varje låt följer i stort sett samma mönster, ofta indelat i tre–fyra partier; ett långt instrumentalt intro övergår i en kaskad eller förlösande attack av gitarrer, trummor, oljud som sedan växlar tillbaka till långsamt tempo igen.

Gregor Samsa tycks hela tiden medvetet arbeta med motsatta uttryck, det mörka och det ljusa, det lätta och det tunga, det nära och det fjärmade; det handlar om intrikat uppbyggda musikkompositioner där det ambienta och post-rockens typiska manér får samsas. Instrument och röst lindar sig in i, kring och om varandra i en melankolisk dans – de fastnar, griper tag i varandra, släpper taget. Ljudlandskapet går från långsam rörelse nere på marken, till att fara iväg, lyftas upp i luften, snurra runt runt, för att sedan återigen landa nere på marken; man kan nästan tänka sig ett ensamt löv som virvlar omkring, och plötsligt dras in i en gemensam dans med andra löv. Och den känslan blir nästan fysiskt påtaglig när jag lyssnar, inuti kroppen: det där virvlandet, svävandet. Ibland kan det kännas som att lyftas av vågor, som att vaggas till ro in i ett meditativt tillstånd ("These points balance").

"Young & Old" är utan tvekan den vackraste låten på hela albumet. En vemodig, eftertänksam låt, som visserligen följer samma mönster som tidigare, men här med en oöverträffad precision som går rakt in i bröst och hjärta; det är skört, sårbart och samtidigt fyllt av en oerhörd mättad styrka.

Gregor Samsa är inte nyskapande i någon större bemärkelse men de lyckas ändå med konststycket att utvinna det mest intressanta ur samtliga ovan nämnda band, samtidigt som de skapar något som känns förvånansvärt nytt och eget. Det finns en viss tendens till att det blir lite för långsamt och eftertänksamt, och därför riskerar att bli tråkigt. Men de lyckas hela tiden hålla den balansen och gör de med stor integritet och konsekvens.

(Publicerad 2006)