Günter Müller_Buenos Aires Tapes

Günter Müller tillhör den alltjämt växande skaran av slagverkare inom improvisations- och konstmusikvärlden som helt och hållet lämnat det konventionella slagverket bakom sig. Kanske var han till och med den första att göra detta resolut, om man nu bortser från Max Neuhaus. Det är en delikat fråga om Müllers musik fortfarande över huvud taget går att relatera till slagverk. För fem år sedan kom en skiva på Creative Sources tillsammans med Jason Kahn och Christian Wolfarth under den förhoppningsfulla titeln Drumming. Det är snarare elektronik för hela slanten. Men för Müller är det alltid en lika säregen som begränsad elektronik vilken han lärt sig tygla och utveckla under många år: i grunden ett par minidisc-spelare och iPods. Ofta handlar det om subtila smattrande pulser mot fonden av en dov oceanisk bas där slagverket helt har uppgått i rollen att förtäta, förskjuta och luckra ljudbilden.

Att Müller inte är mycket för expressionism står ganska klart, särskilt efter hans samarbeten med t.ex. Sachiko M, Otomo Yoshihide, Taku Sugimoto och många andra inom minimalisteliten. Nu senast har han släppt en dubbel-cd på polska Monotype med två livekonserter från Fundación Cultural Surdespierto i Buenos Aires. Det handlar inte om några gaphalsar till medmusiker här heller. På första skivan gästar Alan Courtis på ”unstringed guitar” och Pablo Reche på elektronik och samplers; på den andra får vi höra honom tillsammans med Sergio Merce, spelandes ”4-tracks porta studio without tape” och Gabriel Paiuk på piano och bandslingor.

Jag var från början besviken på den här skivan. Den var för introvert och rentav tråkig. Orsaken till detta var nog själva mastringen och valet att lägga subbasen över allt annat så att skivan var praktiskt taget omöjlig att spela i ett rum som inte är en utblåst och vitkalkad källarlokal. Annars tar basen makten över alla fysiska objekt och rummet man sitter i överröstar till slut alla yttringar med skorrande protester. Jag tyckte mig övertygad om att detta var ännu ett exempel på att viss musik helt och hållet är livemusik, där känslan av rumslig närvaro spelar en så stor roll i den estetiska upplevelsen att den inte låter sig förflyttas till något dokument. Men av en händelse provade jag sedan att spela skivorna i en betydligt sämre anläggning med högtalare som hade löjligt fattigt register, och då föll allt på plats. När väl subbasen är kvävd framträder en annan värld där under, ett müller av ljud.

Det är för mig ofta svårt att urskilja de olika musikerna, förutom Paiuks piano och strängarbete som introduceras först på den andra cd:n. Jag står nog fast vid att den första skivan är för monoton och trist. Det här är inte en av Müllers starkaste skivor. Men den andra skivan gör mycket bättre ifrån sig. På något sätt andas hela musiken anonymitet. Här finns inga solon, inga egon eller världsförklaringar. Innehållet är abstrakt, flytande och övergående, som att visuellt följa regnet i ett system av stuprännor en dag det hällregnar och man riktigt njuter av att sitta på tryggt avstånd. Musiken är ett mullrande moln med ett fåtal kritiska punkter, något händer plötsligt och händelserna strålar sedan samman i ett pånyttfött mullrande liv.