Ibitsu:

Ibitsu är Satoshi Shiraishi, Yota Morimoto och Alo Allik. Deras musik är oerhört återhållsam. Knappt hörbar. Men trion har egentligen även ett visuellt program, där Morimoto bearbetar ett bildflöde live. Föreställningarna blir som ett halvt nertystat psykedeliskt företag med flödande former och färger; i detta rör sig den sparsamma musiken. På skiva försvinner inte bara bilderna och rummet. De har gått längre. Musiken kan ha ett lågmält improvisatoriskt flöde. Nu har de kapat sammanhangen och rör sig med frekvenser som är knappt skönjbara. Brottstycken hörs som diskreta vibrationer. En ljudens yttersta skärgård.

Naturligtvis kan jag luta mig bakåt och försöka fixera dessa små ljud, som brer ut sig likt fladdrande lampor innan strömmen går. Men det är också ett problem med detta slags tillbakadragenhet. Det är av samma karaktär som DJ Olives nya album. Han gör tvärtom, fyller i alla håligheter. I båda fallen uppstår en lätt sömndrucken inåtvändhet. Förfiningen drivs så långt, att den gränsar till snålhet. Omutlig konsekvens? Kanske det. Det får gärna vara exklusivt för mig. Plötsligt hör jag ett litet envetet pipande som upprepas! Och jag kvicknar till. Det är ungefär som långtråkiga dagar på landet, då man hajar till inför varje bil som kör förbi. Vad var det där?!