Idealist + Heldén, Marhaug & Nordwall

Med två skivor närmar sig ljudmakaren Joachim Nordwall dikotomin eld och vatten, det senare i dess hårda kalla form: is. Under namnet The Idealist både tyglar han och släpper lös den inre brasan på "I Am The Fire" och tillsammans med Lasse Marhaug och Johannes Heldén cementerar han permafrosten på de skandinaviska vidderna.

Båda skivorna är förhållandevis lugna i sitt uttryck. Men skulle kunna säga besjälade istället för expressiva. Men "I Am The Fire" når fram bättre. Den känns mer koncentrerad, men är också mer genomtränglig, lättare att ta till sig. På ”When The Ice Is Leaving Scandinavia Is Burning” finns ett avstånd till musiken, mycket möjligt ett beräknat sådant. Men man placeras utanför musiken istället för att omgärdas och omhuldas. I och för sig effektfullt, men det ställer enorma krav på musiken den inte riktigt når upp till.

"I Am The Fire" är inspelad nattetid framför datorn i Nordwalls hem under 2005 och 2006. Det hörs. När han tämjer elden råder något som kan liknas nattlig stillhet. De elektroniska ljuden förs fram med minimalistisk känslighet och svävar mellan det vackra och skrämmade. I den 17 minuter långa "To make exact copies of every mistake ever made" ältas misstagen om och om igen. Förändringarna i de långa pulserande ljuden är minimala. Lika ofrånkomligt som ältandet är, lika långt från lösningen är vi.

På två av albumets sex spår befriar Nordwall elden inom sig. "The Cranium" formligen beskjuts av elektriska fält. Inre spänningar möter yttre och det är märkligt att skallen inte formligen exploderar. I "The Declaraaation Of Indeeependence" får han hjälp av Leif Elggrens deformerade röst som likt en diktator slungar ut slagorden ur en aldrig sinande källa. Utan framgång försöker jag höra tydbara ord, men det är endast en mycket obehagligt krypande känsla som tränger fram. Ett brandtal. Av vem? För vem? I vilket sammanhang? Med vilket budskap? Att inte veta skapar intressanta spänningar.

"I Am The Fire" är en mycket bra skiva i strömmen av utgåvor med musik skapad av pulserande elektroniska ljud. Engagerat, tankvärt och på ett intelligent sätt, en lek med elden utan att förnimmelser av lukten av svedd hud fyller rummet.

En rolig detalj i låtarna av mer mörk pulserande karaktär är att musiken några gånger landar i en stämning av new age. Men utan att för den skull hamna i den meningslöshet jag förknippar med denna ambienta musikform.

På ”When the ice is leaving…” betecknar musiken något vi kan kalla en ”mental istid” för att parafrasera en gammal slagdänga. Istället för att hetta upp de elektroniska ljuden fryser trion ner dem långt under fryspunkten. Det är sterilt, hårt och kallt och på sina håll infinner sig en talande tomhet. Vitt brus och atmosfärsikt ljud förvandlas till lika vit is. Ljudkällorna är många, enligt omslagstexten handlar det om fältinspelningar vilka i högre eller lägre grad muterats när de körts genom datorerna.

I uppsåtet att forma musik som i sin stämning tar skepnad av ogästvänliga och kyliga miljöer lyckas trion väl. Däremot inte i samma utsträckning med att hålla uppe mitt intresse. I längden blir det lite tomgång och ibland aningen ofokuserat.

(Publicerad 2006)