Jean-Louis Huhta har en lång bakgrund inom den svenska experimentella musiken men kommer nu med sitt första soloalbum. På 80-talet spelade han med gruppen Cortex, men har också varit med i Anti Cimex, Stonefunkers och Lucky People Center. I dag spelar han bland annat i Audio Laboratory och Skull Defekts.
”Halfway between the World and Death” kretsar i första hand kring loopade gitarrslingor som med sin repetitiva verkan skapar både låtarnas ryggrader och rytmik. Runt dessa byggs olika omgivande ljudbilder upp med fältinspelningar, elektronik, klockor, röst (en låt) och i några fall trummor, om än troligtvis formade med dator. Mörka stämningar skapas med finess och fingertoppskänsla för den ljudliga mixen. Detaljer förblir detaljer och noiseinslag tar aldrig över, även om de några gånger får en mer framträdande roll. En fin blandning av rock, minimalism, industri, noise och electronica.
När det är som bäst är det riktigt bra. Gitarrslingan i ”Assume Formlessness” är precis så malande och repetitiv man kan önska, trumtakten tydliggör det rytmiska inslaget och som referenspunkt dyker helt plötsligt Marcus Schmicklers Pluramon upp i mitt inre. Enkelheten är slående, men som så många andra gånger kan det ur det enkla skapas underbar musik.
Effekten med trummor är liknande i ”Helvete”, men här märks tydligare att musiken är bearbetad i dator. Små ”hack” har effektfullt lagts in så att man aldrig hinner slå sig till ro med det upprepade temat som antar en industriell och monotont sugande rytmik. Det industriella återkommer även i titellåten.
Att utifrån det relativt enkla, i det här fallet med upprepade gitarrslingor, skapa musik är inte så enkelt som det låter. Slingorna måste ha substans, något som håller uppe intresset och som är nog spännande att upprepa. Huhta får till det på många låtar, men inte på alla. Även vid koncentrerad lyssning känner jag ibland att jag har svårt att fokusera på musiken, tanken far iväg åt alla möjliga, andra håll. Möjligtvis skulle skivan tjänat på att inte vara så lång, nära 77 minuter.
Det finns dock en variation. Gitarrspelet är annorlunda, mer ackordsbundet på den vackra ”Straight to You”. På ”For Conny” är gitarren inte med, i alla fall inte vad jag hör, utan bygger på elektronik och orgelljud. Ett trevligt avbräck där det monotona omvandlas till oavbruten förändring. Mjuka, runda figurer som fulla av energi antar nya former, nya skepnader.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar