Man kan börja med att hoppa fram till spår sju, "Let it burn", det är som att hamna i en biltvätt av hetta, ånga. Hennes röst är elak, gitarrspelet fyller varenda kubikcentimeter luft. Efteråt kippar man handlöst efter andan! Joanne Shaw Taylor har en mäktig röst som gjord för blues. Attacken är rockig, hennes gitarrspel komplett. Hon kastar sig handlöst ut i den ganska traditionella musiken.
Komp och gitarr klingar nästan lantligt med sin vassa frustration i öppningen av ”Dead and gone”. Men snart stegras föreställningen precis så melodramatiskt jag kan förvänta mig i genren.
Taylor spelar med ett litet tätt band, där hennes röst alltid tillåts väva ihop sig med det intrikata, ivriga, såriga gitarrspelet påpiskat av bas och trummor. Det är sammansmält, tätt, och har en stark känsla av en liten rökig klubb.
Alltså, det är en musik som använder sig av alla klichéer och förväntningar som omger den. Men det märkliga är hur hon tänder dem på nytt. Det är således ett album med många tunga riff och smått geniala öppningar. Mindre geniala är producentens idé att lägga in kör här och där som om de inte trodde på hennes egen uttrycksförmåga. För det har hon – en riktig musikexpressionist av känslonaivistiskt slag. Jag älskar det!
Det är ju bara blues, kanske någon säger, jovisst, men oerhört samtida.
Kommentarer
Skriv ny kommentar