Egentligen kan man förvänta sig vad som helst när den amerikanske basisten Joe Williamson släpper ett solobasalbum på hans eget nystartade bolag Jedso. Han spelar med minimalistiska postrockare som Trapist (med Martin Siewert och Martin Brandlmayr från Wien), reducerade berlinare som Kai Fagaschinski och sedan en tid tillbaka har han varit basist med vibrafonisten Mattias Ståhl som haft sina jazzkvällar på Strand i Stockholm. Och med David Stackenäs och Phil Durrant bildar han impro-gruppen The King of Herrings vars debut vi recenserade här i Soundofmusic för ett par veckor sedan. Således, Joe Williamson har många strängar på sin kontrabas.
Här på The Inhibitionist är det inte den minimalistiske Joe Williamson som träder fram. Inte heller försöker han att förvränga basens ljud och föra det mot de elektroniska ljudvärldarna. Nej, det är en ganska ”konventionell” solobas. En mycket givande sådan dessutom. Det frustar, gnisslar och vibrerar. Metalliska ljud från strängarna möter träkroppens resonans och rundas av eller alternativt fylls ut.
Det tre styckena tar delvis olika vägar. I "Substance 33" gestikulerar den idérike Williamson yvigt. Med stråken burrar han upp sträva ytor som i sin övertygelse tränger sig på lyssnaren. Man undkommer inte att han har viktiga saker att berätta. Även i den 17 minuter långa "The Inhibitionist" stökar han till det fint. Men det kommer inte förrän i slutet, han inleder med en behärskad och avvaktande koncentration med stråken för att sedan markera rytmiken i det mer punktvisa fingerspelet. Han behärskar båda teknikerna till fullo.
Avslutande "Keepin’ it Realistic" är något helt annat – en skön tvåstämmig drone. Framförd i det låga basregistret får stycket en mörk framtoning och trots de små rörelserna som hela tiden oroar leder musiken in i transframkallande tillstånd. Riktigt bra!
Jag vill också nämna hur Williamson med enkla medel lyckas förmedla intryck även med omslaget. Det är oerhört enkelt där det ligger som ett dubbelvikt tunt ark i en plastficka. Men med den abstrakta bilden målad av Ivan Seal och den sparsmakade utformningen av Clare Cooper gör det skillnad.
Kommentarer
Skriv ny kommentar