Året 2007 har bjudit på flera fina inspelningar med solosaxofon. Tidigare har vi skrivit om Christine Sehnaouis fantastiska skiva, Agustí Martínez, och i detta nummer fyller vi på med recensioner av svenske Martin Küchen och britten John Butcher. Av de nämnda är Butcher veteranen och den mest kända med en bana inom den improvisatoriska musiken sedan 1980-talet och en lång rad skivor.
Har man kännedom om John Butcher är inte ”The Geometry of Sentiment” överraskningarnas skiva. I stället är det en fördjupning i tonernas, ljudens och miljöernas möjligheter. Butcher har en bredd som är få förunnat. Hans spel är laddat och lockar fram känslostämningar som spänner mellan förundrad glädje och skruvad irritation. Ibland är det vackert, ibland rått och kraftfullt. På några stycken låter han saxofonen förvandlas med feedback. Exempelvis i ”A Short Time to Sing” fångas kluckandet av blåsljud och klaffar in av ringande men styrd och behärskad rundgång.
Min erfarenhet av Butcher är ändå att han ofta befinner sig i ett mellanregister. Han sticker sällan iväg i aggressiva utfärder, ej heller tillhör han minimalisterna. Han låser inte in sig i antingen det ljud- eller det tonskapade, utan rör sig obehindrat mellan dessa på ett mycket fascinerande sätt. Och ljudmässigt befinner han sig mellan det akustiska och elektroniska, och på fler sätt än att han använder feedback.
”The Geometry of Sentiment” är inget undantag från detta, vilket gör att 60 minuter solosaxofon inte på något sätt känns problematiskt. Det står aldrig stilla, humöret skiftar, spelteknik förändras, stämningar varierar, det växlas mellan tenor- och sopransaxofon och det ljuder ärlighet och nödvändighet.
En av höjdpunkterna är det harmoniska och faktiskt svängande spelet i ”But More So”, inte minst med tanke på att låten är tillägnad fragmentens mästare Derek Bailey.
Skivans sju improvisationer är inspelade vid fem tillfällen på lika många platser. Och det är intressant att höra hur de olika lokalernas utformning styr ljudens och tonernas former. De stora geometriska rymderna i Oya Stone Museum i Japan ger ljuden ett magnifikt reverb, som lyfter upp de långa tonerna i ”First Zizoku”. Ekon blir skuggor som förföljer men som ibland nästan tar egna vägar.
På ”Trägerfrequenz” känns det som att Butcher står vid världens ände och spelar ut över kanten. Resonansen i den gamla gasklockan från 1929 i tyska Oberhausen är enorm. 117 meter hög och 68 meter i diameter ger den ett eko som studsar åtta gånger. Sympatiskt nog vräker Butcher inte ut tonerna ur sin tenorsax, och jag lovar, effekten blir inte mindre för det.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar