Gitarristen John Russell har tillhört den brittiska improvisationsmusikens innersta kärna i över tre decennier. Och kanske krävs denna historia för att kunna förmedla den otroligt avslappnade känsla som omgärdar mycket av musiken på det nya albumet ”Analekta” återspeglar. Tre duos och en med större grupp inspelade mellan 2004 och 2006.
Sedan mitten av 80-talet har Russell anordnat konserter under namnet Mopomoso – ”Modernism, post-modernism, So What?”– i norra London den tredje söndagen i varje månad. Många musikaliska möten har det blivit och nu kommer alltså fyra av dessa på cd. Och i texthäftet skriver Martin Davidson, mannen bakom det mycket aktiva bolaget Emanem, att han hoppas att kunna ge ut fler.
Först ut är en duo med tenorsaxofonisten Garry Todd. Todd är varken hårdspelande eller särskilt snabb, snarare bygger han upp spelet kring melodiska fragment som varieras och nöts mot Russells gitarr. Det är mjukt och utan stressande inslag. Russell å sin sida följer med, även om soundet är något ”skramligt” och varieras mellan korta dämpade toner, en del trasslande med strängarna och vilt intensiva passager. Visst finns det vissa inslag av Derek Bailey men det är mer melodiskt och inte lika kantigt. Men det mest slående är ändå den avslappnade stämningen, något som inte är helt vanligt inom den fria improvisationen. Det brukar låta betydligt mer koncentrerat och allvarsamt. Nu tror jag i och för sig att Russell och Todd är koncentrerade, men de lyckas skaka av sig dess påverkan på ett mycket sympatiskt sätt.
Även duon med trumpetspelaren Henry Lowther känns avstressad. Soundet är dock något vassare, framförallt när Lowther lägger ifrån sig sordinen. Att han härstammar från jazzvärlden hörs, inte heller han svävar ut i aggressiva stötar utan begränsar sitt spel till toner. Russell känns dock inte lika varierad här. Han stannar sällan upp och litar på att få utspridda toner räcker.
Inledningen på ”Chamariteros”, där Russell får sällskap av sopransaxofonisten och slagverkaren Chefa Alonso, är ett mjukt tassande på gitarr och diverse slagverk. Men tassandet går snabbt över i spring när Alonso byter till sopranen. Hon spelar extensivt och rullande tonföljder stressas fram. Men improvisationen innehåller även långa ljudskapande partier där tystnad finns med som betydande ingrediens.
Duon med Todd är den jag fastnar mest för. Men det är samtidigt spännande att höra hur Russell förändrar sitt spel beroende på vem han spelar med. Naturligtvis ett tecken på hans kompetens som improvisationsmusiker, där ödmjukhet och lyssnande är en lika viktig del som det egna spelet.
Avslutande ”So it goes” är ett bubblande gytter av korta ljud från gitarr, violin, elektronik, röster, piano, altsaxofon, bas och slagverk framförda av nio musiker, bland annat Philipp Wachsmann och Steve Beresford. Det är kaotiskt och oerhört detaljrikt, och ibland helt galet. Ljuden går ihop till en gemensam massa som förändras med olika dynamik. Litet och svagt går över i hög intensitet, men med en öppen ljudbild som gör att man hela tiden hakar fast vid nya ljud i sitt lyssnande. Ingen rast, ingen vila under 24 härliga minutrar.
För den John Russell-sugne finns han även med två andra nya skivor på Emanem. På Terry Days ”2006 Duos” och på Lol Coxhills ”More Togetehr than Alone”.
(Publicerad 2007)
Kommentarer
Skriv ny kommentar