John Russell: Hyste

John Russell
Hyste
Psi 10.06

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2010-11-16 21:20

Jag hörde John Russell och Roger Smith första gången för en oherrans massa år sedan hemma hos Martin Davidson just då han startat sin etikett Emanem. Vi diskuterade improvisationsmusikens framtid. Och han svarade med ett band av dessa två gitarrister, där mesta tiden var pauser. Det var en fascinerande eftermiddag, då jag lärde mig lyssna på nytt. (Den som är intresserad av hur mina reaktioner var då vågar jag rekommendera min bok "Man får förlora sig", Almlöfs förlag, där urtexterna är publicerade.) Då hade jag mest hört på Derek Bailey, men det här var killar utan jazzdroppar i guran. Så såg jag dem live. Två ungdomar som rörde fingrarna över greppbrädet och undvek var och vartannat grepp. Det var mycket så då i den klassiska brittiska impron. Undvika, riva, puzzla ihop så att skarvarna syntes. Sedan dess har mycket hänt.

John Russell spelar med en energisk självmedvetenhet. Men det känns fortfarande som om han hade ryggen mot publiken, i alla fall är han omedveten om lyssnare. Han liknar på det viset andra självupptagna gitarrister, Loren Connors till exempel. För här finns bara försjunkenheten i klangerna, som han gnetar sig in i allt djupare. Han pressar dem samman. Rycker i rytmerna, slår sönder storformen, ger ifrån sig typiska vassa, spetsade småljud från spända strängar. De blir början på ljudvandringar över instrumentet.

Det har gått många år sedan den sjuttonårige John Russell kom till London och mötte impromusik på Little Theater. De gitarrlektioner han fick av Derek Bailey var av ganska traditionell art. Baileys spel har inte direkta spår hos Russell, men det finns ett tänkande och en öppenhet och även en omsorg om klangen som hänger ihop med läraren. Och inte minst med slagverksspelaren John Stevens, som organiserade de öppna musikaliska sammankomsterna.

Då liksom nu använder Russell gitarren ganska konventionellt. Det är inte en frihetlighet à la Christian Munthe, även om vissa vändningar kan likna varandra, där de skär hål i pauserna som en ettrig konservöppnare i en hård burk. Nej, Russell liknar mer en sansad konsertgitarrist med ovanligt udda musiksmak, en man med bildning och stil, som har all musik i världen i sina fingrar, men som glömsk av alla förväntningar plockar underliga vändningar ur gitarren. En del stycken är fyllda av rörelser fram och åter och då jag väntar mig dramatiska vändningar eller avslut följer långa undersökande passager i världens längsta kurvor, och aldrig kommer jag fram där jag tror.

Efter ett tag är jag vilse i musiken. Kanske Russell också, för den låter så ivrigt undersökande och nyfiken. Kasten är många, klangbilden är likartad, men utvikningarna är av synnerlig lyster.
Det ultimata engelska improäventyret just nu torde nog vara den dryga halvtimme, som John Russell kallat ”Alleycumfree”.

Typiskt nog för denna musik är dess flöde och att alla tre spåren spelades in under en enda sättning, inget av dem har redigerats i efterhand. Fräscht, krispigt, snårigt och taggigt men alltid ett direkt tilltal.

Youtube: Kaoru Abe live 1977

Årets texter

2014
Missat något? Vi recenserade över 160 skivor under första halvåret. Plus artiklar, spellistor, radio, konsertrecensioner... nu är allt samlat här.

Youtube: The Sultans