Det finns en stark melodisk tradition att vada i för den fria rika jazzen. Den är ungefär jämförbar med den generösa måleritraditionen inom bildkonsten. Regelbundet dödförklaras den, figurationer fördöms och melodier utvisas. Då och då dyker de ändå upp, dessa breda beprövade vägar. Överraskningar behöver ju inte vara nya för att förvåna och glädja. Kanske blir de inte lika explosiva som de en gång varit men likväl laddade. Nya fynd görs gärna bland gamla inmutningar. Inom bildkonsten där det tecknas och målas som aldrig förr är detta tydligt. Och det roliga är att alla vid det här laget glömt de tvingande reglerna. Kvar finns bara en tradition som en vild omfattande och eggande berättelse att inspireras av. Detta tycker jag är fint. Befriande. För det har funnits tider då avståndstagande stått högst på dagordningen, och har det kliat i melodifingrarna har man fått tillfredsställa sig med ett ironiskt leende på läpparna.
Gamle saxmäster Ken Vandermark från en av traditionens levande högborgar i Chicago har förenat sig med slagverksspelaren Jon Fält och tubaisten Per-Åke Holmlander. Den som ännu inte upptäckt de självlysande, varma kvaliteterna hos dessa två blåsare gör bäst i att genast skaffa denna lilla vinyl och bara njuta av hur kärleksfullt de smeker varandra och lockar euforiskt svävande toner att dansa. För detta är dansant, humoristiskt, lekfullt och musikantiskt.
Det är ingen musik som är ute för att välta världen, eller ens slå den med häpnad. Det är bara tre musiker som finner en glädje i att skapa fantastiska tonslingor och odla sina favoritlicks till drypande mästerskap. Det är mer än nog.
Och det märkliga är hur denna stora allmänna tradition visar sig innehålla så mycket näring ännu. Den liknar alltmer en allmänning, ett slags dagens musikaliska folklore, eftersom många hör hemma här men ingen gör anspråk på rättigheter, bara lusten. Och det är liksom en viktig del av musikens raison d´etre.
Kommentarer
Skriv ny kommentar