Juv: Juv

Norska duon Are Mokkelbost och Marius Von Der Fehr har valt ett passande namn. Juv lär vara en sorts bottenlöst hål som finns mellan två höga berg. När man lyssnar på Juv är det lätt att föreställa sig att det är en konstant skuggig, dragig och kall plats där det ekar mot de karga bergväggarna.

I de 13 låtarna är det lätt att hålla fast vid dessa bilder. Musiken domineras av ett mörker som ändå liksom svävar fritt. De små glidningarna är otydliga, i den mån de över huvud taget förekommer. Progressionen i låtarna är på sina ställen nästintill noll. Ändå är det en fascinerande ljudvärld de bygger. Med field recordings som grund har de processat ljuden med samplers och andra maskiner. Det är högst elektronisk musik – och ändå låter det akustiskt. I flera spår låter det snarast som en stråkorkester som sitter och stämmer upp inför en konsert. Något slags gnissel som skulle kunna leda framåt, men som aldrig direkt leder till en vänd- eller höjdpunkt. Vi får aldrig vara med om konserten – bara höra stråkarna stämma upp.

Undantaget är ”Sut” där ångestvrålen i bakgrunden tydligare riktar fokus mot band som exempelvis Sunn O))). Den här skivan kommer nämligen att hitta fans som är intresserade av både elektronika och mörk metall. Inte för att det gnisslar tillräckligt mycket, utan för att grundstämningen är mörker, mörker och ännu mera mörker. Dessutom ett mycket fascinerande sådant.

Enligt presstexten är delar av skivan inspelad på Lofoten. Jag föreställer mig att de valde vinterhalvåret som inspelningstid. Den här musiken har väldigt lite med midnattssol att göra.